När den då åttiofemårige John le Carré – eller David Cornwell som är hans riktiga namn – för två år sedan utkom med "Spionernas arv" tolkades det allmänt som hans tack och stilfulla farväl till ett drygt halvsekel som kungen av psykologiska spionthrillers i moralens gränsland. Inte endast författarens ålder stärkte uppfattningen, utan även att han återvände till Cirkusen – författarens namn på brittiska underrättelsetjänsten vilken i populärkulturen och av journalister alltid kallas MI6 – och elegant slutförde berättelsen om vad som verkligen hände i genombrottsromanen "Spionen som kom in från kylan" från 1963.
LÄS MER:Så blev naturen en lekplats
Rykten och tolkningar går förstås aldrig att lita på, det är för övrigt själva ingångspremissen i spioneriets psykopatologi, och med sin nya "En fri agent" är John le Carré nu åter tillbaka.
Kalla kriget är sedan länge en glömd historia; nu råder Brexitkaos och institutionaliserad faktaresistensens. Brittiska politiker och dito kungahus står ängsligt på tå för att behaga den lika groteske som vulgäre Trump. Och underrättelsetjänsten kallas inte längre för the Circus utan the Office. Bara en sån sak.
Som så ofta med John le Carrés böcker är titlarna talande.
I en av Le Carrés bästa romaner, "Mullvaden" från 1974, finns en nyckelreplik: ”Jag tror fortfarande att underrättelsetjänsten är det enda verkligt genuina uttrycket för en nations karaktär”. Citatet öppnar många dörrar till le Carrés författarskap och faktiskt har tankegången sällan varit lika tydligt som i "Agent running in the field" ("En fri agent" på svenska). För på samma sätt som det brittiska folket, liksom det amerikanska, i dag är djupt splittrat och kanhända inte varit så delat sedan rosornas krig respektive inbördeskriget, torde även oenigheten vara lika djup inom angloamerikansk underrättelseindustri. Ja, det är åtminstone en av poängerna med den nya romanen.
Som så ofta med John le Carrés böcker är titlarna talande, vilket sällan eller aldrig framgår i svenska översättningar. Dubbeltydigheten i "Agent running in the field" är emellertid mer än stilistisk utsmyckning; det är ett förebud om dubbla perspektiv och att vi bör förbereda oss på att den som leder är ledd – eller om det var tvärtom.
LÄS MER:Recension: "Behandlingen" – Yvonne Hirdman
Med ett rasande humör och föga dold ilska över Storbritanniens brexitörer och Trumpepigoner kastas läsaren in i de infernaliska intrigerna kring ett hyperhemligt angloamerikanskt samarbetsprojekt, operation Jericho. Syftet ska vara att driva Storbritannien och USA i armarna på varandra genom att svika och svärta ner forna allierade och vänner i Europa. Det låter som om le Carré torgför en tämligen avancerad konspirationsteori, men vid närmare eftertanke och i beaktande av dagsläget känns inget längre omöjligt.
Det handlar om spioneri som metafor för den mänskliga existensen. Och där är John le Carré oslagbar.
En medelålders underrättelsetjänsteman, Nat, med gedigna språkkunskaper och insikter i Centraleuropeisk kultur anar slutet av sin karriär och finner mindre glädje i att dirigera sina spioner än att umgås med frun och spela badminton. Sällan har väl badmintonspel beskrivits med sådan kärlek, och när en yvig yngre figur ber om en match finns föga skäl till oro. Men naturligtvis finns alla skäl till oro och så bjuder le Carré in till ett kammarspel där all intensitet och spänning ligger i intrikata samtal.
LÄS MER:Angeläget om konsumtion på Världskulturmuseet
Lika förargad som författaren är över samtiden i allmänhet och brittisk politik i synnerhet, lika förtjust är han i att ännu en gång få ta med oss till surrealistiska underrättelseoperationer och shakespeareska dialoger mellan agenter vars skarpsinne alltid slår en med häpnad. Det handlar om spioneri som metafor för den mänskliga existensen. Och där är John le Carré oslagbar.
