Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Recension: ”Jag var hon” av Madeleine Gartéus

Annie var bara 29 år när hon hittades död i badkaret hemma i Solna. Det blev början på en hårdbevakad mordutredning. Nu skriver vännen och journalisten Madeleine Gartéus om kvinnorna som överlevde. Kerstin Weigl har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Madeleine Gartéus

Jag var hon – Tio berättelser från kvinnorna som överlevde

Lionvalley Publishing

Annie blev bara 29 år. Hon hittades död i badkaret hemma i Solna 26 april 2018. Först trodde polisen att hon tagit sitt liv men följande dag inleddes en mordutredning som kom att bli intensivt uppmärksammad: det visade sig att hon hade en dödlig dos av det narkotikaklassade läkemedlet tramadol i kroppen och stickmärken i ett armveck och i halsen. Hennes förre pojkvän, en 23-årig så kallad influencer, dömdes i tingsrätten för att ha mördat henne genom att injicera drogerna och friades sedan i hovrätten från mordet: domstolen ansåg det inte vara ställt bortom rimligt tvivel att den döda kvinnan inte själv tagit drogen.

Vetskapen ligger som dunkande energi under läsningen.

Annies treåriga dotter var hemma när det hände och ”Jag var hon” tillägnas henne. Författaren, journalisten Madeleine Gartéus, var Annies nära vän sedan tonåren. Den vetskapen ligger som dunkande energi under läsningen. Hon kunde inte rädda Annie men hon kan berätta om henne. Vanligen har det funnits varningssignaler när en kvinna dödas av sin partner eller expartner. Även Annie hade bett om hjälp. Hon fotograferade sina skador. Hon gick till polisen och berättade men vågade inte uppge förövarens namn. Hon förberedde sig. Hon skrev till en vän: ”Händer något mig så ska du berätta allt för dom”.

Madeleine Gartéus har således ett uppdrag och hon har valt att intervjua tio kvinnor som kontrollerats, förolämpats, hotats, våldtagits av en man de förälskat sig i. De berättar sin historia med en vardaglighet som i sammanhanget känns isande. Johanna blev tillsagd att sova på golvet som en hund. Hanna packade väskan inför förlossningen full med tidningar, mat och allt hon kunde komma på som skulle hålla mannen på gott humör. Adelina gjorde en överenskommelse med pojkvännen: hon skulle först få lägga ner deras dotter i spjälsängen, sedan kunde han slå henne.

Kvinnornas erfarenheter av våldet skiljer sig men de betraktar sig själva från samma punkt, från ett efteråt: de har lämnat, de har överlevt. “Jag var hon.” Nu är hon en annan. Det är en stark och viktig poäng. Det går att komma ur en våldsam relation. En våldsutsatt kvinna är inte med automatik dömd till livslångt skräckfyllt lidande. De intervjuade kvinnorna har gått vidare och kan nästan förundrade se på sig själva och det de drabbades av, lite som allvarliga olyckshändelser.

En våldsutsatt kvinna är inte med automatik dömd till livslångt skräckfyllt lidande.

Den självupplevda berättelsens kraft är stor. Sådan journalistik kan förändra världen. I Brasilien ledde historien om Maria da Penha som överlevde två mordförsök till en lagändring som äntligen kriminaliserade kvinnomisshandel. I Spanien berättade 60-åriga Ana Orantes i teve om sina försök att få besöksförbud, några veckor senare slog maken ihjäl henne och brände upp hennes kropp. Människor demonstrerade och lagen skärptes. Exemplen är många. Madeleine Gartéus väljer dock att anonymisera personerna hon skriver om “för att skydda kvinnorna och deras barn”. Hon utvecklar inte valet. Här finns min invändning.

Jag önskar att kvinnorna haft ansikten, förnamn och efternamn. Alla våldsutsatta kvinnor kan av säkerhetsskäl inte framträda öppet, men många vill, och deras vittnesmål får en särskild tyngd. De sockersöta tecknade kvinnoansikten som omotiverat lagts in förstärker känsla av fiktion, och jag tror inte det är meningen. Författaren vill synliggöra ett samhällsproblem men boken gör inte så väldigt mycket för att förändra synen på relationsvåldet som hemliga historier om galen kärlek och en kvinna som skäms.

Madeleine Gartéus är journalist anställd på Göteborgs-Postens nyhetsredaktion. Därför recenseras ”Jag var hon” av Kerstin Weigl, reporter på Aftonbladet.

Missa inga recensioner från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.