Beatre Grimsrud
Jag föreslår att vi vaknar
Albert Bonniers Förlag
Barndomen närvarar ständigt i Beate Grimsruds författarskap. Det är en barndom med en speciell sorts blick. Den öppnades och riktades i "Jag smyger förbi en yxa" 2012 (läs den om ni inte redan har!) och har sedan legat fast. Grimsrud har själv beskrivit den här blicken som världen sedd genom en sjuårings ögon, ögon som inte värderar, eftersom den som är barn fortfarande i hög grad tar livet som det är. Det är inte konstigare att en pappa knycker den ransonerade korven på din tallrik om du inte håller koll på den eller att det kan finnas magiska pennor som skriver och ritar fram en klasskamrats döda förälder, än att solen går upp varje morgon. Jag skulle inte säga att Grimsruds barn är förundrat, så där som barn ibland kan tecknas med oskyldig blick. Snarare är det ett barn riktat framåt, villigt att lära och leva, leka och bli vad det vill.
Det är aforistiskt utan all den knastertorrhet som kan vidgå ett sådant begrepp.
Men allt det där hejdas i nya romanen, "Jag föreslår att vi vaknar". Här kan inte livet tas för givet. Det kanske inte ens finns ett sedan. En rutinmässig mammografi, därefter ett brev med en kallelse (ta gärna med en anhörig) och så är ingenting självklart längre. Lusten att leva förhöjs, samtidigt som ångest, smärta och mörka skuggor på röntgenplåtar underminerar möjligheten. Fast inte helt. Det är som om Beate Grimsruds karaktärer inte kan inte leva. Förvisso skriver huvudpersonen i "Jag föreslår att vi vaknar", den medelålders författaren Vilde Berg, på en lapp att hon inte bryr sig om att hon inte får leva om hon inte får leva. Sant. Men på andra sidan lappen (markerat i ena hörnet med ett litet mellanstadieaktigt ”vänd”), står det ”Bry dig om mig!”.
"Jag föreslår att vi vaknar" handlar om Vilde Berg och om några år då hon rör vid döden (den egna, och andras), liksom vid livet, kärleken, vänskapen, framtiden och historien och gör vad hon kan för att både leva och överleva. Vaktposterna i Vildes kropp har inte förmått hålla cancercellerna på plats. När tumören i det ena bröstet upptäcks är den redan spridd till alla lymfkörtlar utom en. Det blir operation, strålning, cellgifter. Det blir diagnoser och prognoser, fast de senare vill Vilde gärna slippa. Helst slipper hon överhuvudtaget ta emot svåra besked någon annanstans än möjligen i väntrum eller korridorer. Som att det då blir mindre sant, eller om det bara handlar om att det gör för ont att ta steget över tröskeln till läkarens rum och till visshet. För, som så ofta när det kommer till aggressiv cancerbehandling, mycket lite blir som det inledningsvis planerats. Kroppen lägger sig i, slås ut, gör motstånd, samlar på sig koagulerat blod och var, blir frisk men sen åter sjuk. Benen viker sig, hjärtat rusar, patienten brinner. Jag har aldrig läst det skildrat som här, hur det som först låter som en bra klinisk plan med tidsangivelser och insatser utmanas av allt det som omöjligtvis gick att förutse.
Allt berättas i en mjuk framåtrörelse, ofta i ett ”nu”. ”Nu ser Vilde tydligt vad hon skapat …”. ”Nu minns hon frågorna hon glömt att ställa sin mor”. ”Nu tickar cellgifterna i henne”. Många börjar också med ett ”hon” eller ett ”Vilde” och så ett verb. Vilde ser, hör, tänker, säger, väntar, knäböjer. Grimsrud skriver vackrare än någonsin. Det är aforistiskt utan all den knastertorrhet som kan vidgå ett sådant begrepp. ”Hon är ensam på en flotte ute på oceanen. Alla hamnar som stavas hopp har portförbjudit henne”. Någon gång konstaterar hon som den historieberättare hon dessutom är: ”Det allra värsta har hänt”. Då är det inte längre bröstcancer. Då har Vilde insjuknat i en vanlig banal blindtarmsinflammation samtidigt som hon fått sin första dos cellgifter. Hon har inga vita blodkroppar. Hon kan inte opereras. Hon kan inte inte opereras.
Det är den där paradoxen, igen. Att inte kunna och att inte inte kunna. I Siri Ambjörnssons radiodokumentär från 2016 uttryckte Beate Grimsrud (själv drabbad av bröstcancer) det som: ”Det jag inte klarar är att dö”.
När smärtan i texten blir för stor tar ibland Räven och Råttan över. De lever någonstans i Vildes närhet på söder i Stockholm, Råttan både under marken och på. Räven, mest i sin längtan och oro. Först vet jag inte vilka de är, och vad de gör i texten. De bryter in och bråkar med fiktionen och framåtrörelsen. Efterhand förstår jag att de är en sorts aspektseende, eller, helt enkelt, Räven och Råttan.
Trots ämnet, är det här en roman som mer än något lever i språket, och vilket språk! Grimsrud förtätar och förhöjer, berättar och gestaltar. Och hon låter Vildes mest nära människa, O, och många andra, slå som en ring runt sig. Grimsrud känner skillnaden mellan faktaröstläge och omsorgsfrekvens. Det är så vackert. Och så smärtsamt.
