Jenny Högström: Recension: ”Ixelles” av Johannes Anyuru

”Ixelles” är namnet på Johannes Anyurus nya roman. Jenny Högström har läst och blivit golvad av en sci-fi-doftande dystopi om en ensamstående mamma och hennes son, som söker efter sanningen om sin martyr till pappa.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Ixelles.” Vad betyder egentligen titeln på Johannes Anyurus nya roman? Jo, det är namnet på en vit och välartad stadsdel i Bryssel. Men det är också namnet på en lögn. En fiktion om man så vill.

Ruth är ensamstående morsa till den tioåriga pojken Em. Hon växte upp i höghusområdet tjugosjuttio – uppkallat efter postnumret – där hon träffade Mio, ligist och drömmare som knivmördades i en gångtunnel innan han ens visste att han skulle bli pappa. Mordet förblev ouppklarat och Mio blev hjälte, en martyr, i sina egna kvarter. Men Ruth gav sig av och började arbeta för den futuristiska agenturen, och nu säger hon till sin son att hon kommer från Ixelles. Ju mindre han får veta om hennes förflutna desto bättre.

ANNONS

Samtidigt känner folk igen dem på bussen och vill snacka med Em om hans far. Han får veta att pappans porträtt är målat på fasaden till biblioteket i tjugosjuttio. En fråga väcks hos barnet. Ett sanningskrav. En önskan. Han vill veta mer om sin pappa. Han vill ha haft en pappa.

På agenturen arbetar Ruth med att utforma och iscensätta berättelser som påverkar verkligheten: den allmänna opinionen, politiken, ekonomin. Inte olikt trollfabriker, reklambyråer, lobbyister arbetar hon med lögn, fiktion och manipulation. Så får hon ett uppdrag som berör rivningen av höghusen i just tjugosjuttio.

Anyuru skriver: ”snart kommer det att hävdas att man vill rasera just dessa hus för att människorna som bor där är immigranter, arbetarklass, fattiga”/…/ till förmån för bostäder till ”köpstarka individer med kreativa yrken – precis den kategori människor som riskerar att avskräckas om bostadskarriären förknippas med fördrivning av jordens fördömda”. Ah gentrifieringens vackra visa, har vi hört den förut.

Inte olikt trollfabriker, reklambyråer, lobbyister arbetar hon med lögn, fiktion och manipulation.

Ruth antar alltså uppdraget att underminera det folkliga motståndet mot rivningen av husen där hon själv växte upp. Men när hon återvänder till området nås hon av rykten om att Mio lever. Det cirkulerar en guldskiva med en inspelning av hans röst.

Anyuru växlar skickligt och suggestivt mellan tidsplan och perspektiv: vi får inte bara Mio för tio år sedan och Ruth i dag (vad nu i dag är), vi får också föräldrar, vänner, rösten på guldskivan, en bibliotekarie, en imam, och så vidare.

ANNONS

Och det är som ni hör både en välkänd historia och en maxad fantasi författaren bjuder på. Å ena sidan den nog så aktuella berättelsen om ortens förlorade barn – ”barnen från torgen och i gathörnen” – och deras likaledes förlorade föräldrar, en mamma som spelar bort hyran på travet, en pappa som slår sina söner med bältet, en berättelse om ras, klass, krig och förtryck. Å andra sidan är det guldskivan, agenturen och mystiska meddelande om avdelningen för ingenting. Anyuru har alltid haft dörren öppen mot alternativa verkligheter.

Så det är som en agentroman under kalla kriget eller science fiction. Det är som en socialrealistisk film eller tv-serie, kanske ”Top Boy” eller ”The Wire”, men med ett sagolikt skimmer (en kille döpt efter en finsk dödsgudinna, domedagsstämningen kring en väktare). Och så då denna urberättelse om flykt och förlust och hur den går i arv i flera led. Som när Ruths mamma tänker: ”Lilla flicka utan hemland. Jag vet vad jag har gjort mot dig för jag har gjort det mot mig själv.”

Sedan debuten med ”Det är bara gudarna” som är nya 2003 har Johannes Anyuru lyckats koppla upp sina berättelser om jordens fördömda, de ansiktslösa, ringaktade och fördrivna mot mänsklighetens stora berättelser.

Men hur jag än försöker återge handlingen kan jag inte göra romanen riktigt rättvisa. Plötsligt förstår jag varför de samtal jag hört om boken – på Bokmässan och i P1 – inte fördjupat sig i intrigen, utan i stället i teman som fiktion och sanning och i biblioteket som ett slags urplats. En fristad och en öppning mot världen, litteraturen och historien. Här finns den mystiska avdelningen för ingenting. Här träffas Ruth och Mio. Här sitter Ruth och läser Edith Södergran och framför ”sina dikter med systerliga visdomar och betraktelser av livet i tjugosjuttio”, och jag tänker på Anyurus eget arbete med skrivgrupperna Pantrarna i Biskopsgården och Qalam, till vilka den här boken är tillägnad.

ANNONS

Sedan debuten med ”Det är bara gudarna som är nya” 2003 har Johannes Anyuru lyckats koppla upp sina berättelser om jordens fördömda, de ansiktslösa, ringaktade och fördrivna mot mänsklighetens stora berättelser. Bibliska motiv, grekiska myter och tragedier, världslitteraturen, mystik och tro. Han kan använda ord som pissluffare och vitsa lite i förbifarten. Samtidigt är hans prosa ofta ren magi.

”Olyckan kommer från det förflutna. Från det som våra föräldrar flydde ifrån. /—/ Man frågar farsan, vad flydde du ifrån egentligen? Ingenting. // Ingenting. Det tog sig in i oss på något sätt.”

För fem år sen fick Anyuru Augustpriset för ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. För min del kan han gärna få det igen för ”Ixelles”. Jag känner mig helt ödmjuk och tacksam, så mäktig är den. Varsågoda, här har ni årets svenska mästare i supertungvikt i romaner.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Dürers hare” av Ralf Andtbacka

LÄS MER:Recension: ”Föda åt min hämnd” av Bengt Ohlsson

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS