Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det tog tretton år för Markus Zusak att slutföra
Det tog tretton år för Markus Zusak att slutföra "Ingenting mindre än ett mirakel". Under tiden parkerade "Boktjuven" på topplistor runt om i världen, filmatiserades, lästes, älskades. Bild: Page Thirteen

Recension: "Ingenting mindre än ett mirakel" – Markus Zusak

Det tog tretton år för Markus Zusak att slutföra sin nya roman efter succén med "Boktjuven". "Ingenting mindre än ett mirakel" handlar om en cancersjuk mamma och hennes söner. Skildringen av brödernas förhållande är både lysande och utmanande, skriver Ingrid Bosseldal.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Markus Zusak

Ingenting mindre än ett mirakel

Översättning: Anna Strandberg

Norstedts

Det himmelska, gudarna och deras anhang är inte långt borta i Markus Zusaks författarskap. Och med det, inte heller stora känslor, brutal död, skimrande kärlek och människor som måste göra det människor måste göra. I hans världssuccé, den vackra "Boktjuven" från 2005, var det Döden som fick föra ordet. Döden spelar också en central roll i Zusaks nya roman "Ingenting mindre än ett mirakel", men inte som berättare utan som katalysator.

Titelns mirakel syftar på den cancersjuka fembarnsmamman Penelope Dunbar, som fortsätter att leva långt över den tid som läkarna utmätt för henne. Sex månader blir mer än två år. Ett mirakel, men också en nästan outhärdlig oförlöst sorg i dödens väntrum för hennes fem söner och man.

När hon till sist dör, finns bara ett skal kvar av pappa Michael och efter ett tag försvinner han helt. För Dunbarpojkarna (den yngsta, Tommy, fortfarande i småskolan, den äldsta, Matthew, snart 18, och de tre däremellan, Henry, Rory och Clay), slutar han därefter att omtalas "pappa".

LÄS MER: Recension: "Vem dödade bambi?" – Monika Fagerholm

Han blir ”mördaren”, den som avsiktligt dräpt hela sin familj och barnaskara. En sanning med modifikation, dock, eftersom pojkarna så gott de kan fortsätter leva tillsammans och även att ta hand om varandra. Efter förmåga och för det mesta på pojkars vis. Starka känslor kommer regelmässigt ut som något fysiskt. Ju gladare eller ju ledsnare, desto våldsammare.

Skildringen av de fem brödernas inbördes förhållande, särskilt under de år de bor ensamma, är både lysande och utmanande. Den får mig att för första gången i mitt skrivande liv påstå något sådant som "på pojkars vis". Jag tvekar innan jag formulerar det, men när det är gjort väljer jag att låta det stå. På pojkars vis kan nog inkludera en och annan tjej.

Poängen är att Zusaks gestaltning av relationen mellan bröderna, inte minst alla de språkliga inversioner som används för att uttrycka både oro och omsorg, är så karaktäristiska för en viss sorts maskulint laddad kärlek, ibland outhärdligt påtaglig, att texten liksom luktar fotsvett och befinner sig i målbrottet.

Inte döden, men väl den äldste av Dunbarbröderna, Matthew, för ordet i nya romanen. Han är (precis som Döden i "Boktjuven") en distinkt och närvarande berättare. Tidigt åker han, utan att hymla med symboliken, till faderns barndomshem och gräver upp sin farmors gamla skrivmaskin ur en gräsmatta där den i många år vilat bredvid resterna av en älskad hund och den orm som för tidigt ändade hundens liv.

Det är Matthew som äger all kunskap, och som åtagit sig att berätta sin bror Clays historia, men han gör det inte lätt för läsaren, åtminstone inte för den läsare som från början till slut vill höra berättelsen om Clay och hur han som den enda av de fem bröderna väljer att följa med fadern när han efter flera år återvänder till Dunbarfamiljens hus i förorten för att be sönerna hjälpa honom att bygga en bro.

Skildringen av de fem brödernas inbördes förhållande, särskilt under de år de bor ensamma, är både lysande och utmanande.

Ingenting är linjärt i Matthews historia och historien presenteras i tunna, täta skikt. Det är effektivt, nästan aldrig rörigt. Det är livet som det ofta är: saker må vara skilda i tiden men händer ändå tillsammans. Eller som Zusak många gånger upprepat i intervjuer: berättelserna om våra liv börjar långt innan vi föds.

Det tog tretton år för Zusak att slutföra den här romanen. Under tiden parkerade "Boktjuven" på topplistor runt om i världen, filmatiserades, lästes, älskades. Den framgången kan en författare leva gott på, men samtidigt, hur leva upp till den, kanske till och med bräcka den?

Det går under läsningen av "Ingenting annat än ett mirakel" att ana den kamp som ligger bakom. De utkast som skrivits, skrivits om och förkastats. De utkast som skrivits, skrivits om och fått vara kvar (ibland nästan bara som antydningar). Här finns en del väl högstämda formuleringar. Och här finns en kärlek till metaforer som utmanar den estetik som kännetecknat mycket av de senaste decenniernas skönlitteratur.

LÄS MER: Recension: "Punkpoet med svensk brytning" – Louise Halvardsson

Jag gillar Zusaks mod att vara innehållsligt komplex och omständlig, att presentera så mycket laddat stoff baklänges, ofta i form av personliga fetischer, och att berätta som skrev han en saga i ett eget universum. När han någon gång nämner möjligheten att använda en mobiltelefon eller låter pojkarna se en av mamma Penelopes älsklingsfilmer från 1980-talet blir det nästan anakronistiskt.

Den här allåldersromanen är för mycket saga och för mycket klassisk kultur (inte minst Homeros "Iliaden" och "Odysséen") för att på något enkelt sätt kunna fästa i tid och rum. Det är både sökt och utsökt. Och det är från första till sista sidan präglat av den tillit till konstens kraft och människans möjlighet att göra rätt, som bidrog till "Boktjuvens" framgångar.