I mars 2016 for jag kors och tvärs genom den polska huvudstaden. Den nationalkonservativa regeringen hade precis börjat genomföra sina kontroversiella lagar för att få kontroll över rättsväsende, media och kulturliv och jag var på plats för att försöka bilda mig en uppfattning om situationen. Under några intensiva dagar träffade jag författare, förläggare och kulturredaktörer; jag besökte tidskrifter och tankesmedjor och jag intervjuade människor som deltog i protesterna mot Jarosław Kaczyński och hans populistiska högergäng. På kvällarna satt jag på mitt hotellrum och försökte sammanfatta det jag upplevt under dagarna. Det jag såg var en påtaglig och stark rädsla för att Polen sakta men säkert var på väg att förlora sin unga demokrati.
LÄS MER:Hanna Krall fångar det polska traumat
Agata Diduszku, förläggare på den vänsterliberala tankesmedjan Ktytyka Polityczna, uttryckte saken klart och tydligt:
– Lag och rättvisa påstår sig tala direkt för folket. Då behövs ingen demokrati. Precis på samma sätt som kommunisterna inte behövde några val. De visste ju redan vad allmänheten ville. Och de som inte höll med var förrädare och fiender.
Ja, det var en stämning av sorg och oro, men ändå präglades Warszawa av lugn. Där historiens auktoritära och totalitära rörelser använt sig av våld och drakoniska metoder gick Jarosław Kaczyński parti Lag och rättvisa försiktigt fram. Det var inte tal om någon revolution, kanske inte ens en revolt, utan om något mycket mer förrädiskt. Med små medel försökte den nationalkonservativa regeringen åstadkomma stora saker.
LÄS MER:Smärtsamt om Förintelsens arv
Det handlade om taktiska förändringar av valsystemet, nya anslag till kulturen och striktare kontroll av medierna. I sig framstod varje förändring som liten och teknisk, men sammantaget verkade de kunna förskjuta det polska samhället i en helt ny riktning. Kanske kunde man tala om ett auktoritärt maktövertagande i snigelfart.
I en situation när Sverigedemokraterna växer och landets konservativa låter allt mer som högerpopulister är Martin Gelins och Erik Åsards beskrivning av den politiska utvecklingen glödhet läsning.
LÄS MER:Recension: "Rymdens alfabet" – Maria Küchen
Denna gradvisa attack på den liberala samhällsordningen är föremålet för journalisten Martin Gelins och statsvetaren Erik Åsards angelägna rapportbok ”Hotet mot demokratin”. Med fokus på Polen, Ungern och USA försöker de båda författarna teckna en snabb bild av högerpopulismens återkomst i världen och följderna av denna ideologis nyvunna inflytande. Ska man sammanfatta deras tes på minsta möjliga utrymme skulle det kunna låta så här:
– Hur farlig är högerpopulismen för demokratin?
– Mycket farlig!
Detta är en bok som många, framför allt till höger om mitten, kommer att kalla alarmistisk, kanske till och med förljugen.
Detta är en bok som många, framför allt till höger om mitten, kommer att kalla alarmistisk, kanske till och med förljugen. I en situation när Sverigedemokraterna växer och landets konservativa låter allt mer som högerpopulister är Martin Gelins och Erik Åsards beskrivning av den politiska utvecklingen glödhet läsning. Köper man deras argument måste man brännmärka Jimmie Åkesson och alla hans likar runt om i Europa och USA. Det finns liksom inget annat alternativ – åtminstone om man vill fortsätta att kalla sig demokrat.
LÄS MER:Trumps två huvudalternativ
Argumentationen är enkel. Med utgångspunkt i utvecklingen i Polen, Ungern och USA visar Martin Gelin och Erik Åsard vad världens högerpopulister vill åstadkomma när de väl hamnat i regeringsställning, och på vilket sätt deras politik är ett reellt hot mot det vi betraktar som demokrati. Framför allt lyfter de tre inslag i högerpopulisternas maktutövning som de betraktar som särskilt olycksbådande: utpekandet av vissa grupper som oönskade och mindre värda; ändringar av grundläggande demokratiska spelregler; samt åtgärder för att få kontroll över medierna och därmed sätta tonen för det offentliga samtalet.
Deras bok är i första hand en klar, tydlig och övertygande genomgång av det hot som ligger i högerpopulismens dna.
Framför allt pekar de på populistledarnas snäva definition av vilka som ska räknas till ”folket”, och det brott som detta utgör med grundläggande idéer om mänskliga fri- och rättigheter.
Är läget så allvarligt som de båda författarna menar?
Ja, Martin Gelins och Erik Åsards fallstudier av Polen, Ungern och USA övertygar. Inte för att de avslöjar något som tidigare varit okänt, utan för att de identifierat och kondenserat vissa oroande tendenser. Deras bok är i första hand en klar, tydlig och övertygande genomgång av det hot som ligger i högerpopulismens dna. Jarosław Kaczyński, Viktor Orbán och Donald Trump är ingenting annat än auktoritära demagoger som hittar sin inspiration hos Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan.
LÄS MER:Recension: "Amerikaner" – Björn af Kleen
”Hotet mot demokratin” ska läsas som en varning. Så fort en politiker börjar tala om det ”sanna folket” i kontrast mot andra medborgare är det dags att dra öronen åt sig. Det handlar sällan om en harmlös vurm för den egna kulturen, utan nästan alltid om en trojansk häst ämnad att rasera demokratins institutioner och bereda marken för en auktoritär vändning. Eller som ledarna i Polen och Ungern gillar att kalla det med en märklig eufemism: illiberal demokrati.
