Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Recension: "Hon den roliga" – Alba Mogensen

Alba Mogensens debutroman handlar om Joan som råkar ut för en bilolycka. Inget ont om ältande eller repetitiva tankar, men 2019 är det svårt att skriva handlingsförnekande tillståndslitteratur utan en oerhört sympatisk eller mystisk huvudkaraktär, skriver Sinziana Ravini.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Alba Mogensen

Hon den roliga

Wahlström och Widstrand

Ibland är titlar bra vilseledande. I alla fall när det gäller Alba Mogensens debutroman ”Hon den roliga”. För romanen är, med risk att låta hård, allt annat än rolig.

Den berättar historien om Joan, en 19-årig tjej som råkar ut för en bilolycka. Förut betraktade folk henne som ”hon den roliga”. Nu har hon fått en ny identitet: ”hon som nästan dog i en bilolycka”.

Det är som om något bytt plats inom Joan. Som om någon annan tagit över hennes hjärta, njurar, lungor, huvud, allt. Hur kliver man från en sorglös identitet som mest kretsar kring fåglar, rostat bröd, havet, godis, hångel och bra böcker till en identitet som istället handlar om rehabilitering och hur man lättast kliver in och ut ur duschen utan att slå sig?

LÄS MER: Författarna som väljer bort handlingen

Den rätt så tydliga utvecklingsromankurvan tvinnar samman två perspektiv, Joans, och hennes killkompis Maccens, som tycks hysa starkare känslor för henne än vad han vid en början vill kännas vid. Vi får följa deras vardagliga kamp för att få Joans kropp och tankar att hänga ihop. En kamp, som mest kretsar kring Joans dödsångest, smärta och osäkerhet inför livet i största allmänhet och Maccens oförmåga att särskilja mellan förälskelse, vänskap och allmän empati, samt väldigt mycket sms-ande dem emellan.

Här och där dyker ljusglimtar upp i tillvaron, som att hålla en annan människas hand. Döden sipprar så småningom ur Joans kropp och jämförs med en solbränna som försvinner framåt hösten. Här finns också en berättelse om mer eller mindre frånvarande föräldrar, som Maccens far, en självupptagen prick som försöker göra en spektakulär entré i sonens liv efter flera års frånvaro, med blandat resultat.

Vissa historier kan bli fantastiska om de ges den tid som krävs för att bli begripna och skrivna. Var Mogensen mogen nog för detta skrivprojekt? Det kan bara framtiden utvisa.

Jag har alltid tyckt att böcker är som människor. Man älskar dem först och främst för sina brister. Men bristerna i Mogensens roman är av en strukturell art som lätt hade kunnat åtgärdas med hårdare redigering, som hade krävt större komplexitet i karaktärsgestaltningen, mindre tydliga moralkakor och en effektivare berättelsestil.

Inget ont om ältande eller repetitiva tankar. Hela den postmoderna litteraturen är en lek med omtagningens dialektik, om man tänker på en av vår tids mest briljanta författare, Tom McCarthys ”Remainder”, som förvandlade en bilkrock och dess besatta rekonstruktion till ett konstnärligt livsprojekt.

LÄS MER: Recension: "Hennes ord" – Tove Folkesson

Joans självrannsakan förefaller självupptagen på ett kompakt sätt som aldrig gräver särskilt djupt i melankolins svarta galla och dess sammanbindningar av själens och kroppens smärtor. Det är väldigt svårt att skriva handlingsförnekande tillståndslitteratur, utan en oerhört sympatisk eller mystisk huvudkaraktär, som till exempel i "En gentleman i Moskva", där det helt enkelt inte går att lägga ner boken, just för att man vill veta hur greve Alexander Rostov kommer tänka härnäst.

Vissa historier kan bli fantastiska om de ges den tid som krävs för att bli begripna och skrivna. Var Mogensen mogen nog för detta skrivprojekt? Det kan bara framtiden utvisa.

Vissa författare blommar ut först vid den andra eller tredje romanen. Och let's face it – en krock med den kritiska verkligheten kan ibland vara lika lärorik och livsomdanande som livets krockar.