Margit är 31 år och missnöjd med livet. Hon har tröttnat på sitt jobb som socialsekreterare och på sin sambo Andreas. Hon känner sig instängd och ofri, som om hennes trygga medelklasstillvaro är ett fängelse, en sluten anstalt för präktighet.
LÄS MER:Dråpligt och deppigt om heterosexuell kärlek
Andreas har ett bra jobb som it-tekniker, han spelar innebandy på fritiden och tycker det är kul att odla skägg. De har inga barn, men att leva ihop med Andreas får Margit att känna sig ”som en småbarnsmor”, som om hans kärlek suger ”attraktionskraften ur henne” för att ingen annan ska ta henne, för att hon inte ska kunna slå sig loss.
Margit är med andra ord avdomnad och känslomässigt död.
I ett desperat försök att känna något ger hon sig ut på nätet, till sidor där man kan träffa människor för tillfälligt sex. Hon hittar Karl, en jämnårig polis med sadomasochistiska böjelser, och inleder en relation på distans. Utan Andreas vetskap håller hon ständigt kontakt med Karl. Han blir en ventil – en öppning mot något nytt, men farligt.
Till slut bestämmer hon sig för att träffa honom. Hon åker till Stockholm, de tillbringar en kväll tillsammans, som slutar på hennes hotellrum. Men någon intimitet blir det aldrig tal om. Snarare en obehaglig och förnedrande stund där Karl laddar rummet med våld, utan att egentligen begå något fysiskt övergrepp. Det är en olustig scen där det hela tiden är oklart vem som är förövare och vem som är offer.
Maria Maunsbachs andra roman ”Hit, men inte längre” är skriven i ett rasande tempo. Allt som behandlats ovan händer på romanens första sidor, resten är återverkningar, psykologiska följder av mötet med Karl.
Detta är en roman som börjar med berättelsens klimax, med själva jordbävningen, och sen uppehåller sig vid efterskalven. Margit blir utbränd, hon bryter upp från Andreas och ger sig ut på dejter med det ena motbjudande kräket efter det andra. Romanen blir efter hand främst en berättelse om sjaskigt, instrumentellt sex – om intimitet utan känslor.
Är detta bra litteratur? Både ja och nej. Maria Maunsbach skriver flyhänt. Hon är rak och enkel, men inte särskilt subtil. Det som händer i romanen händer på ytan – några undertexter existerar knappt. Detta är inte heller en roman som förvånar eller utmanar – trots alla explicita sexscener. Nej, Maria Maunsbach följer ordentligt upplöjda spår. Detta är på många sätt en ordinär relationsroman. Men porträttet av Margit är intressant. Främst för att hon saknar riktigt sympatiska drag, men också för att hon drar sig undan alla enkla försök att bli förstådd. Hon är ömsom ett viljelöst ”löv i vinden”, en människa utan vare sig värdighet eller självbevarelsedrift; ömsom en djupt egoistisk person som gärna utnyttjar andra för sin egen vinning. Hennes val är många gånger obegripliga och omoraliska. Hon är ansvarslös och gränslös, men förväntar sig ändå att omvärlden ska förstå och förlåta henne.
LÄS MER:Recension: "Tre kvinnor" – Lisa Taddeo
På sätt och vis påminner Margit om existentialismens stora ”hjältar”. Hon är en Meursault eller Roquentin nedsläppt i tjugohundratalets digitala verklighet, en människa som förs fram av svårtolkade begär utan någon djupare förklaring. Hon är en enskild individ utkastad i en absurd tillvaro utan moral, där makt och sex verkar vara de enda fasta ankarpunkterna – med allt vad det innebär.
Främst tycker jag om denna roman för att den irriterar mig, för att jag inte blir klok på Margits irrationella livsval. Men till nästa gång hoppas jag att Maria Maunsbach tillåter sig att vara lika komplex i berättelsens övriga delar som hon nu är i porträttet av Margit.
