När jag reser mig ur soffan ser det ut som om jag suttit mitt i en spionthriller. Alla dessa manusbuntar märkta konfidentiellt i versaler diagonalt över varje sida. I själva verket har jag läst en utskrift av Karin Smirnoffs vidarediktning av Stieg Larssons och David Lagercrantz Millennium-hexalogi.
Jag har under några intensiva dagar varit i Smirnoffs Norrland, som nu också blivit Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders. I ett mörker någonstans i centrum av det mänskligt, manligt onda som i skepnad av maktlystnad, missbruk, våld, psykisk sjukdom, vanvård och social misär gräver sig in i barns hjärtan och själar för att där lämna avtryck som är hart när omöjliga att utplåna. Ibland genererar de mer elände, ibland hämnd, vilket ju också är en sorts elände även om det på kort sikt kan kännas tvärtom.
Smirnoffs roman utspelar sig i den fiktiva kommunen Gasskas i trakterna av Boden. Där gifter sig Mikael Blomkvists dotter Pernilla med en korrupt kommundirektör. Där konsumerar en neurosedynskadad sadist med jättekuk unga flickor som han sedan låter sina hantlangare Järv, Varg, Björn, Ulf och Lo slänga till havsörnarna. Där ska Europas största vindkraftspark strax byggas om – bara alla envisa hemmansägare och renägande samer lägger ner sitt motstånd.
Hämnden har varit en viktig drivkraft i Millennium-böckerna och en lika viktig del av läsarens relation till seriens bärande karaktär, Lisbeth Salander. Flera av hennes plågoandar har gått en våldsam död till mötes, andra har åtminstone fått pungkulorna omvridna. Allt medan man som läsare andats ut, slagit ett eget slag i luften och emellanåt också renats i ett närmast aristoteliskt katarsis. Men när Smirnoff flyttar hela Millennium-världen är det som om hämnden rullar ihop sig och blir otydlig.
Hämnden har varit en viktig drivkraft i Millennium-böckerna och en lika viktig del av läsarens relation till seriens bärande karaktär, Lisbeth Salander.
Också nu drabbas patriarkala slemhögar av punghugg eller bara förnedring, men seriens nya nemesis, Lisbeth Salanders trettonåriga supersmarta brorsdotter Svala, drar inte den gräns mellan sig själv och dödligt våld som Salander konsekvent har gjort. Hon kan döda i förbifarten, samtidigt som hon precis som de musikaliska underbarnen i Smirnoffs svarta saga ”Sockerormen”, använder sina superkrafter (oförmåga att känna smärta, matematisk genialitet, alldeles för stor erfarenhet av livets skuggsida) till att både rensa upp i böset och hitta sin kidnappade mamma, Märtamamman.
Valet av Karin Smirnoff som mottagare av den Stieg Larssonska stafettpinnen efter David Lagercrantz, i det här lika pengastinna som märkliga fan-fiction-projektet som den ursprungliga romantrilogin utvecklats till, var när det tillkännagavs tidigare i år först överraskande, men sen ändå logiskt. Förmågan att skapa komplexa personer, vilket hon inte minst visat i sin Jana Kippo-trilogi, borde kunna komma väl till pass i en sjunde Millennium-roman. Likaså förmågan att gestalta våld utanför allfartsvägarna.
Och visst, allt det finns här, liksom lojaliteten med de utsatta barnen och konsekvenserna av sveken likaså, men det blir till sist en enda stor röra av människoöden och ansatser. Ju längre jag läser, desto mer måste jag bläddra fram och tillbaka i de där manussidorna, märkta konfidentiellt, för att försöka få ordning på skeendet.
Varför ägnade nu författaren uppmärksamhet åt ett dataintrång som avslöjade promiskuösa lekar hos landets familjeminister? (Tråden bara försvann!) Varför sminkar sig egentligen barnet Svala i svart och vitt inför den sista räddningsaktionen i romanens upplösning? (Kanske för framtida filmiska effekter?) Vad ska jag göra åt porträttet av den försvunna tvillingbrodern, ”städaren”, som i romanens inledning kallsinnigt våldtar och därefter mördar en skälvande kvinna för att några hundra sidor senare köpa smågodis och oboy åt ett kidnappat barn och ytterligare något hundratal sidor senare falla i gråt. Eller var det förresten han som grät? Kanske var det hans bror? Och den där före detta Säpo-personen, IB, som förgäves letar efter sin försvunna dotter och möter Mikael Blomkvist på vägen. Vem är han, vad gör han i romanen? (Är han bara någon sorts humoristisk blinkning?)
Där David Lagercrantz valde att stanna mycket närmare Stieg Larssons litterära värld – och värderingar – och dessutom flyhänt förvaltade själva genren, så tar Smirnoff ett betydligt större steg. Kanske har allt gått för fort – så många idéer och teman som aldrig fått chansen? Kanske ska hon bara inte försöka skriva deckare. Slutet lämnas i alla fall tillräckligt öppet, den riktigt vidriga uselheten överlever, att hur det än är med hennes styrkor som författare, lär det väl ligga i hennes kontrakt att dikta vidare, böja sig under genren och för oss att se vad som händer i nästa bok.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Millennium-författaren Karin Smirnoff läser inte deckare
LÄS MER:Recension: ”Skriften i vattnet” av John Ajvide Lindqvist
LÄS MER:Millennium var nära att knäcka David Lagercrantz
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
