Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Linda Olsson är sedan många år bosatt på Nya Zeeland. Hennes debutroman "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" gavs först ut där, på engelska, där den blev en omedelbar bästsäljare. Sedan dess har hon skrivit flera relationsromaner. Bild: Casia Bromberg

Recension: "Hamilton beach" – Linda Olsson

Linda Olsson debuterade med en skräll i Nya Zeeland 2006 med "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". Det är också där nya romanen "Hamilton beach" utspelar sig. Ellen Mattson läser en sympatisk bok om sorg och förlust.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Linda Olsson

Hamilton beach

Brombergs

Linda Olsson (född 1948) debuterade sent men fick en stor och omedelbar framgång med romanen ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”, och hennes eftertänksamma berättelser om vänskap, kärlek och sorg har nått många läsare runt om i världen. Olsson är bosatt i både Sverige och Nya Zeeland och den geografiska rörligheten präglar flera av hennes böcker. Den skapar en känsla av allmängiltighet som säkert bidragit till Olssons framgång.

LÄS MER: Brexitromanen flyter ut i kanterna

”Hamilton beach” handlar om Helga från Stockholm som flyttat till Auckland med sin stora kärlek Peter och består delvis av de brev hon skriver till honom för att försöka komma tillrätta med den smärtsamma förlust som drabbat dem. Parallellt med Helgas vardagligt småpratande brev till Peter finns dagboksanteckningar där en annan röst kommer till tals, den tillhör Joseph som bor vid Hamilton beach och som lärt känna Helga under hennes dagliga utflykter till stranden. En tredje viktig person är Josephs son Willis som också han drabbats av stor sorg och som Helga hjälper att komma på fötter. Helgas hus i Auckland spelar en viktig roll i historien, liksom staden Paris där hon mötte Peter och några platser i Provence dit de reste tillsammans. Helgas läkningsprocess blir till en pilgrimsfärd via alla dessa hållplatser tills hon till sist hamnar i en sorts klosterliknande retreat där hon avslutar sitt långa brev till mannen.

Det är alltså en historia om den grundläggande mänskliga erfarenheten att drabbas av förlust, bearbeta sorg och gå vidare i livet

Det är alltså en historia om den grundläggande mänskliga erfarenheten att drabbas av förlust, bearbeta sorg och gå vidare i livet. Runt om Helga finns människor som vill hjälpa henne med den saken, hon möter förståelse och klokskap på alla platser dit hon kommer. Människor hjälper människor i Olssons romanvärld, det lönar sig att vara generös och ger du en människa ansvar växer hon med uppgiften. Att försöka förstå en annan människas bevekelsegrunder är aldrig slöseri med tid. Den vardagligt resonerande berättarrösten och det enkla språket med genomgående korta och raka meningar bidrar till att göra dessa grundsatser tydliga för läsaren. Det är som helhet en sympatisk roman, vänlig mitt i det smärtsamma, hoppfull utan att vara käck.

Men det finns samtidigt en fara i det nedtonade sättet att berätta, nämligen att det blir alltför monotont. Språket skapar ingen spänning, både Joseph och Helga talar med samma tonfall, och alla personerna faller in på sina givna platser längs berättelsetråden, ingen bryter sig ut och gör något oväntat. Allt rullar på.

Och det må det gärna göra, det är omöjligt att bli arg på den här romanen ens om man skulle vilja, men varför skulle man vilja? Jag blir inte arg men inte heller i någon djupare mening berörd.