Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det är inte så konstigt att Erik Åsbrink, finansminister i en av Göran Perssons regeringar, valt att skriva en biografi över Gunnar Sträng. Bild: Fredrik Hjerling
Det är inte så konstigt att Erik Åsbrink, finansminister i en av Göran Perssons regeringar, valt att skriva en biografi över Gunnar Sträng. Bild: Fredrik Hjerling

Recension: "Gunnar Sträng" – Erik Åsbrink

Få personer har haft en så central position under det svenska nittonhundratalet som finansminister Gunnar Sträng. Mattias Hagberg läser en välskriven, men alltför tillrättalagd biografi där socialdemokraternas fäbless för starka män lyser igenom.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Erik Åsbrink

Gunnar Sträng

Albert Bonniers förlag

Gunnar Strängs liv var på många sätt synonymt med socialdemokratin under det förra århundradet. Som statsråd i över trettio år, varav tjugo som finansminister, var han med och drev igenom många av de reformer som byggde det svenska välfärdslandet. Och innan dess, som ordförande i Lantarbetarförbundet, bidrog han till att det förhatliga statarsystemet skrotades.

Ja, man kan på goda grunder säga att han personifierade den svenska modellen: en hårdför fackföreningsman som blev minister med en önskan att skapa fred på den svenska arbetsmarknaden, en socialdemokratisk rikshushållare som satte stabilitet och trygghet före social omvälvning.

LÄS MER: Recension: "Sveriges moderna historia" – Svante Nordin

Få personer har haft en så central position under det svenska nittonhundratalet som Gunnar Sträng. Under nästan femtio år var han ett kraftcentrum i svensk politik, en politikernas politiker, en socialdemokraternas socialdemokrat.

Det är med andra ord inte så konstigt att Erik Åsbrink, finansminister i en av Göran Perssons regeringar, valt att skriva en biografi över honom. Snarare tvärtom. Alla finansministrar efter Gunnar Sträng har liksom levt i hans faderliga skugga.

Erik Åsbrink går varligt fram. Han redogör samvetsgrant och kronologiskt för Gunnar Strängs liv, från den fattiga uppväxten i Järfälla till hans bortgång i Stockholm 1992. Fokus ligger på det dagliga politiska arbetet, med långa utvikningar om ekonomisk politik och samhällsutveckling. Det är rakt och lättläst. När Erik Åsbrink är som bäst påminner han mer om en driven kvällstidningsreporter än om en före detta finansminister. Meningarna är korta och bisatserna är få. Tempot är högt.

Vill man få en snabb överblick över de ekonomiska rekordåren ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det svårt att tänka sig en bättre introduktion än den här. Men betoningen ligger på socialdemokratisk.

Erik Åsbrink skriver i hög grad ur ett partipolitiskt perspektiv, med allt vad det innebär. Hans biografi är delvis hagiografisk. Gunnar Sträng är den dådkraftige och oövervinnerlige hjälten. Han är patriarken som håller landets ekonomi i ett hårt men tryggt grepp. Socialdemokraternas fäbless för starka män lyser igenom på nästan varje sida.

Jag kan inte tolka Erik Åsbrinks ointresse för denna och andra liknande historier på något annat sätt än att han vill skyla över Gunnar Strängs sämsta sidor.

Ja, det finns överhuvudtaget något lite ålderdomligt över denna biografi. Anekdoterna är många, försöken till problematisering är få.

Detta är med andra ord en bok för partigängarna, en partsinlaga som till viss del lämnar oss andra i sticket. Som läsare vill jag veta mer. Framför allt hade jag önskat ett komplexare porträtt av den gamle patriarken.

Ta bara den här historien som flimrar förbi hos Erik Åsbrink utan någon egentlig kommentar: Den 28 februari 1947 avled Gunnar Strängs hustru Birgitta Sträng under en förlossning tillsammans med det ofödda barnet. Gunnar Sträng fick beskedet under ett regeringssammanträde, men fortsatte mötet som om ingenting hade hänt.

LÄS MER: Recension: "Gileads döttrar" – Margaret Atwood

Jag kan inte tolka Erik Åsbrinks ointresse för denna och andra liknande historier på något annat sätt än att han vill skyla över Gunnar Strängs sämsta sidor. Erik Åsbrink har uppenbarligen problem med den självupptagenhet och brist på empati som till viss del verkar ha präglat föremålet för hans biografi. Han nämner den då och då, men har nästan alltid ett överslätande ord till hands.

Detta är med andra ord en biografi som hade mått bra av en tydligare distans till sitt objekt. Jag hade gärna sett att Erik Åsbrink vågat sig på ett socialdemokratiskt fadersuppror. Det har trots allt gått över fyrtio år sen Gunnar Sträng lämnade regeringen.