Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den brittiska författaren Jeanette Winterson. Bild: Jessica Gow/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Frankissstein" – Jeanette Winterson

När Jeanette Winterson skriver en ny version av Mary Shelleys "Frankenstein" har biologiskt liv blivit digitalt. "Frankissstein" är en påminnelse i en nostalgisk tid om att tiden inte kan vridas tillbaka, skriver Maria Ramnehill.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Jeanette Winterson

Frankissstein: A love story

Jonathan Cape

I en essä som skulle bli en av grundstenarna i det akademiska bygget transstudier, skrev Susan Stryker 1994 om att känna samhörighet med den föraktade varelsen i Mary Shelleys "Frankenstein eller den moderne Prometeus". Precis som Frankensteins varelse betraktades transkvinnor som hon ofta som inte fullt mänskliga.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Människan är alltid något annat än hennes skapare har tänkt, oavsett om den skaparen är en mor, en gud eller en kirurg.

Den skymf ni människor känner, skrev Stryker, inför att kallas varelse kommer sig av att begreppet hotar människans status som skapelsens herrar, upphöjda över den rent materiella existensen. Victor Frankenstein försökte i romanen att bli herre över naturen, men kunde varken bli herre över sin skapelse eller det medvetande som den kroppen genererat.

Människan är alltid något annat än hennes skapare har tänkt, oavsett om den skaparen är en mor, en gud eller en kirurg.

LÄS MER: 10-talet då translitteraturen slog sig fri

När Jeanette Winterson i sin nya roman "Frankissstein" (på svenska i vår) återanvänder Frankenstein är det inte varelsen, utan Shelley själv, som är transperson. I två parallella historier skildrar hon dels den ofta återberättade kvällen vid Genèvesjön då Mary Shelley började skriva sin berömda roman, och hur den sedan växer fram och får ett eget liv.

Den andra berättelsen följer en grupp karaktärer som är misstänkt lika Shelleys följe i Genève, bland andra den sexfixerade Ron Lord (misstänkt lik Lord Byron) och Victor Stein, en IT-filosof som experimenterar med amputerade kroppsdelar och drömmer om att övervinna döden genom att ladda upp sitt medvetande i molnet. Det handlar om liv och död, kropp och medvetande, naturlig och artificiell intelligens.

Som alltid hos Winterson handlar det också om kön, feminism, berättande, kärlek och sexualitet. Berättaren är Ry Shelley, en ickebinär transperson som har en relation med Victor. Så småningom knyts också de två parallella berättelserna samman när Mary Shelley får fantisera om artificiell intelligens, men obs: det är inte så långsökt som det låter.

Boris Karloff i rollen som Frankensteins monster.. Bild: TT

Winterson har knappast valt att skriva om en transperson för att det är ”hett just nu” (som journalisten Polly D säger till Ry), och det har nog heller inget att göra med Susan Strykers essä. Stryker kände samhörighet med varelsen som betraktades som objekt, inte riktigt mänsklig. Tematiskt hänger de parallella berättelserna ihop inte minst genom objektifieringen av kvinnor, lika konkret i en dåtid då kvinnor varken fick äga eller rösta, utan tvärtom betraktades som en mans ägodel, som i den nutid där Ron Lord säljer sexrobotar, artificiella ”kvinnor” utan vare sig intellekt eller vilja.

Framför allt blir Ry viktig eftersom hen som transperson bättre än många andra kan förstå både bördan och välsignelsen av att ha, nej, att vara en kropp. Medan Victor Stein drömmer om evigt liv som artificiell intelligens, och Ron Lord som hans totala motsats är noll intellekt, hundra procent kropp, beskriver Ry sig själv som hybrid, både man och kvinna. Hen blir en symbol för föreningen av det som ofta betraktas som oförenligt: manligt och kvinnligt, själ och materia.

"Frankissstein" är ett försvar för den biologiska människan, för döden som en förutsättning för liv. När Victor söker odödligheten i molnet söker han perfektionen i Platons idévärld, kristendomens eller de utopiska ideologiernas kommande himmelrike. Han jämför Platons tanke på sinnevärlden som en dålig kopia av idévärlden med hur DNA efter alltför många celldelningar skadas och korrumperas. Men den variation som den ofullkomliga kopian skapar är själva nyckeln till evolution och förändring. Och utan kroppar och dåliga kopior, ingen utveckling och intet liv.

Winterson tenderar att bli lite för redovisande, kanske till och med undervisande, inte minst i förhållande till Rys transition. Allt för många stycken inleds med orden ”när jag började med testosteroninjektioner …” och det hjälper inte att hon inte riktigt har ordning på sina fysiologiska fakta om transkroppen.

Det är ändå en njutning att läsa hennes prosa, känslan för hur människor talar, humorn som oftast är mer kvickhet och intelligens än skämt.

"Frankissstein" är en rik och komplex idéroman som öppnar sig för många olika läsningar. Det är en av Wintersons bästa, men inte en perfekt roman. I en nostalgisk tid, besatt av renhet och perfektion – oavsett om det handlar om kön, sexualitet, kultur eller nation – är den en påminnelse om att tiden inte kan vridas tillbaka: det är blandningen, ja, hybriditeten, som är själva livet. Det vet Susan Stryker och det vet Ry Shelley.