Man tänker på ”Processen” av Kafka, förstås, när man läser Magnus Dahlströms nya roman ”Förhör”. Liksom hos Kafka präglas Dahlströms bok av en mardrömslik, skev känsla där hotet är påtagligt men svårt att sätta namn på. Romanen går att läsa samhällskritiskt, som en berättelse om hur den lilla människan krossas i den juridiska byråkratins tunga maskineri, eller som ren skräck där det faktiskt finns någonting ute i mörkret som hotar att ta sig in i vår värld. Inget facit delas ut. Men om en läsare av Kafka får följa den anklagade Josef K.s väg mot undergång är det i Dahlströms roman i stället personen på andra sidan om förhörsbordet som har huvudrollen.
LÄS MER:Hos Dahlström är varje människa en ö
En civil utredare vikarierar på Polismyndigheten, där de anställda tycks vara lika ansiktslösa och utbytbara som är cheferna är bortvända och upptagna. Fallen avlöser varandra, en outsinlig ström av mindre ärenden som ingen orkar ta tag i och som därför läggs i hennes knä. Hon försöker nysta upp och förstå, men lär sig snart att det inte är lika viktigt att sätta dit den skyldige som att fort bli klar med utredningen och gå vidare till nästa. Hennes namn avslöjas inte, hon förblir anonym och kallas till och med för ”ingen” av avdelningschefen. (”Vem är det? - Det är ingen.”)
Hon försöker nysta upp och förstå, men lär sig snart att det inte är lika viktigt att sätta dit den skyldige som att fort bli klar med utredningen och gå vidare till nästa.
Utredaren för en daglig kamp mot denna Ingen som hotar ta över henne helt och hållet. Hon vill bli sedd och uppmärksammad, men har svårt att ens kunna få fatt på sitt eget ansikte i spegeln. Blick, perception, syn och osynlighet är genomgående betydelsefullt i denna bok. Speglar är viktiga, liksom fotografier. Den enes blick på andra och på sig själv. Bevisfilmer manipuleras, vittnenas synförmåga och minnesbilder ifrågasätts.
LÄS MER:Recension: "Oavsiktligt. Om att läsa och skriva" – Karl Ove Knausgård
Frågan om hon verkligen är en riktig polis återkommer bland förhörsobjekten. Eftersom svaret är nej börjar utredaren utföra tomma gester i hopp om att verka upptagen och mer betydelsefull än hon känner sig. Hon flyttar en penna hit och dit, antecknar något, stryker under vissa ord bara för att. Myndighetens långa, lysrörsbelysta korridorer med anonyma och tillfälligt ockuperade rum skapar känslan av kulisser i papp som snart kommer rasa samman. Och under denna sköra pappersvärld rör sig någonting. En oformlig, skräckinjagande Någon som lurar intill människorna likt en skugga, sedan öppnar sitt svarta gap och börjar suga. Sväljer ner en efter en i en sörja av kaos där allt är våld, mörker, smärta och meningslöshet.
Denna hotande underström är typisk för Dahlström, allt sedan debuten ”Papperskorg” (1986). Han har sedan dess traumatiserat sin publik med våldsskildringar (som ”Järnbörd”, 1990), setts som en förnyare, mottagit priser och gång på gång befäst sin ställning som en av de skickligaste författarna i landet. Ibland låter han det otäcka bli mer konkret övernaturligt (som i hans förra roman ”Hemman”, 2018), andra gånger (som i detta fall) är hotet mer undanglidande och tvetydigt.
LÄS MER:Recension: "Odenplan" – Daniel Gustafsson
En återkommande lukt av kryddor och rökelse följer med några av de misstänkta och letar sig så småningom även in i utredaren själv. Denna lukt blir en av många möjliga ledtrådar om ett mörker som varken går att sätta handbojor på eller ställa inför rätta. Det mörker som sakta letar sig in i den som fått en position med makt att bestämma över andra människors liv. Eller så är mörkret mer konkret. Kanske finns det bland alla småtjuvar och fuskare verkliga varelser och underliga krafter som inte går att tygla. Men som tvärtom kan besitta oss. Som kan få våldet att komma plötsligt, djupt inifrån. Som tvingar ner en efter en på knä. Oavsett tolkning är känslan den samma. ”Förhör” är en mörk sång från underjorden. Ljuvligt oroväckande. En ren njutning att läsa.
Det är bara att kliva ner i det svarta vattnet och följa med.
