Recension: "Föreställningar" – Thom Lundberg

Thom Lundberg gör upp med kulturmän och författare i nya romanen "Föreställningar". Maria Domelöf-Wik: Ytterst handlar det, precis som i föregångaren, om perception och språkets makt att förändra.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Efter en uppslitande separation, och en längre tids sjukskrivning, är Johan tillbaka på operan. Där får han i uppdrag att dokumentera repetitionsarbetet av den italienska operan "Pajazzo" till en jubileumsskrift. När regissören får ett vredesutbrott, och en av sopranerna faller av scenen, aktiveras ett fysiskt illamående hos Johan som han varken förstår eller kan hantera. I stället rusar han ut på toaletten och kräks.

Samtidigt antyds två av romanens centrala teman: mäns (fysiska, psykologiska och kulturellt manifesterade) våld mot kvinnor, samt Johans stegrande identitetsupplösning och svårighet att hålla isär verkligheten och den fiktiva operaberättelsen.

LÄS MER: Thom Lundberg betonar vikten av att äga sin egen berättelse

ANNONS

Efter Johans sammanbrott på operan antecknar jag "psykos?", ett antagande som visar sig ha en viss bäring. Men psykisk ohälsa är inte hela förklaringen till det som utspelar sig.

Johan kan inte hantera att Elin har lämnat honom, något han uppfattar som ett svek. I den samtalsgrupp för sorgbearbetning han besöker träffar han Agnes, en ung kvinna med författarambitioner. Hon berörs av Johans psykiska kollaps och vill hjälpa. Snart har hon flyttat in hos honom. I lägenheten hittar hon Elins dagbok, vars innehåll successivt kommer att förändra hennes bild av Johan.

En mångbottnad och nyanserad berättelse skrivs fram där Johan och Agnes är ömsom iakttagare och deltagare, offer och förövare.

"Föreställningar" är en passande titel för en roman vars författare leker med begrepp som upplevelse, förnimmelse och förställning, och utmanar sina självupptagna huvudpersoners självbilder.

Thom Lundbergs debutroman "För vad sorg och smärta" belönades med Borås tidnings debutantpris. I uppföljaren fortsätter han att poängtera språket och språkets makt att förändra perspektivet beroende på vem som har – eller tar sig – tolkningsföreträde. Porträttet av Agnes genomsyras av funderingar om författarens drivkrafter och eventuella moraliska ansvar.

En mångbottnad och nyanserad berättelse skrivs fram där Johan och Agnes är ömsom iakttagare och deltagare, offer och förövare.

Associationerna går till Alejandro Gonzaléz Iñárritus Oscarsbelönade film "Birdman", där en utbränd medelålders regissör repeterar pjäsen "What we talk about when we talk about love", efter Raymond Carvers novell, men samtidigt irrar allt längre in i sin egen föreställningsvärld.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS