Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Nattmusik för dagsländor" är poeten Eva-Stina Byggmästars senaste diktsamling. Bild: Pressbild

Recension: Eva-Stina Byggmästar – "Nattmusik för dagsländor"

"Nattmusik för dagsländor" är en diktsamling om tomheten och ensamheten efter en kärleksrelation som tagit slut för fort. Bildspråket är vackert och stundtals drabbande, men helheten blir en aning tjock, tycker Carl Magnus Juliusson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Eva-Stina Byggmästar

Nattmusik för dagsländor

Wahlström och Widstrand

Den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästars senaste diktsamling "Nattmusik för dagsländor" inleds med ett bekant tranströmerskt bildspråk. I mörkret hör man inte längre stjärnbilderna stampa i sina spiltor. "Nattens spilta är tom", skriver hon; "någon har lett månens häst / ner till bäcken för att dricka, / en allra sista gång".

Stjärnorna är släckta, liksom hästens törst.

Sedan får vi veta att hästen är diktjaget själv när det längre fram i samlingen får sina diktarhänder, pianisthänder, målarhänder, förvandlade till hovar.

LÄS MER: Outhärdliga orkidébarn

I likhet med Pythagoras tanke om sfärernas harmoni låter Byggmästar musiken och kosmos i "Nattmusik för dagsländor" höra samman, vilket man också kan se på bokens omslag.

Stjärnhimlens kontrast mellan vitt och svart – måne mot mörker, "svarta hål som egentligen är vita" – tillåts att speglas av pianots vita och svarta tangenter, schackspelet, dominobrickan, natt och dag, den svarta flygeln, snön och indirekt även noterna och diktens bokstäver mot det vita pappret.

Men de naturtunga och ibland lite ålderdomliga metaforerna i Byggmästars bildspråk är inte statiska, utan alltid i omvandling och förändring. De vibrerar med och mot varandra.

Men det är inte bara spiltan som är tom.

Även bröstkorgen är tom efter att hjärtat skjutits ut som en projektil. "Nattmusik för dagsländor" är en diktsamling om tomheten och ensamheten efter en kärleksrelation, en kärlek som fått hjärtat att sjunga, och som tagit slut för fort:

Vår kärlek

var en dagslända –

en dag var hela dess liv,

så långt som till nattens lekar

hann den inte

Ofta är dikterna strukturerade så att varje strof inleds med en och samma fras, vars bestämning sedan glider iväg i olika riktningar, och gör så att betydelsen av den repeterade raden mångdubblas och förökas.

LÄS MER: Gunnar D Hanssons Tapeshavet får Bonniers lyrikpris

Bildspråket är vackert och stundtals drabbande, och till slut känns det som att allt hör samman, att likheter och överförda betydelser finns mellan allt och alla.

Men helheten blir ändå en aning tjock och grumlig, lite som att man har gjort en smoothie av precis allt man har hemma, snarare än att med kräsenhet välja ut vad som faktiskt passar bäst ihop för en större skärpa.