Den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästars senaste diktsamling "Nattmusik för dagsländor" inleds med ett bekant tranströmerskt bildspråk. I mörkret hör man inte längre stjärnbilderna stampa i sina spiltor. "Nattens spilta är tom", skriver hon; "någon har lett månens häst / ner till bäcken för att dricka, / en allra sista gång".
Stjärnorna är släckta, liksom hästens törst.
Sedan får vi veta att hästen är diktjaget själv när det längre fram i samlingen får sina diktarhänder, pianisthänder, målarhänder, förvandlade till hovar.
LÄS MER:Outhärdliga orkidébarn
I likhet med Pythagoras tanke om sfärernas harmoni låter Byggmästar musiken och kosmos i "Nattmusik för dagsländor" höra samman, vilket man också kan se på bokens omslag.
Stjärnhimlens kontrast mellan vitt och svart – måne mot mörker, "svarta hål som egentligen är vita" – tillåts att speglas av pianots vita och svarta tangenter, schackspelet, dominobrickan, natt och dag, den svarta flygeln, snön och indirekt även noterna och diktens bokstäver mot det vita pappret.
Men de naturtunga och ibland lite ålderdomliga metaforerna i Byggmästars bildspråk är inte statiska, utan alltid i omvandling och förändring. De vibrerar med och mot varandra.
Men det är inte bara spiltan som är tom.
Även bröstkorgen är tom efter att hjärtat skjutits ut som en projektil. "Nattmusik för dagsländor" är en diktsamling om tomheten och ensamheten efter en kärleksrelation, en kärlek som fått hjärtat att sjunga, och som tagit slut för fort:
Vår kärlek
var en dagslända –
en dag var hela dess liv,
så långt som till nattens lekar
hann den inte
Ofta är dikterna strukturerade så att varje strof inleds med en och samma fras, vars bestämning sedan glider iväg i olika riktningar, och gör så att betydelsen av den repeterade raden mångdubblas och förökas.
LÄS MER:Gunnar D Hanssons Tapeshavet får Bonniers lyrikpris
Bildspråket är vackert och stundtals drabbande, och till slut känns det som att allt hör samman, att likheter och överförda betydelser finns mellan allt och alla.
Men helheten blir ändå en aning tjock och grumlig, lite som att man har gjort en smoothie av precis allt man har hemma, snarare än att med kräsenhet välja ut vad som faktiskt passar bäst ihop för en större skärpa.
