Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Ett hav i mäktig rörelse" – Ola Wikander

Ola Wikanders senaste populärvetenskapliga bok om semitiska språk är en en påminnelse om hur språk ständigt utvecklas. En viktig bok – men inte helt enkel att läsa, tycker Carl Magnus Juliusson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Ola Wikander

Ett hav i mäktig rörelse. Om de semitiska språken

Norstedts

De semitiska språken, som dominerat Främre Orienten i nästan 4000 år, har haft en stor påverkan på det litterära och intellektuella livet i Europa. Verk som Gamla testamentet, Koranen och Gilgamesheposet skrevs på semitiska språk. I dag är arabiskan – som tillhör den semitiska språkfamiljen – ett av de största språken i Sverige. Ändå verkar vi ha en väldigt begränsad kunskap om denna språkfamilj som historiskt har betytt så mycket.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Fornfynd åter till Irak och Afghanistan

Som akkadiskan, ett språk som talades från och med 2500 f Kr i Mesopotamien. I dag är det utdött sedan 2000 år, men en gång hade det status som både diplomatspråk och litteraturspråk i och med de babyloniska och assyriska rikenas utbredning – lite av ”de semitiska språkens latin”. Ett av den antika världens mest berömda, och äldsta litterära verk, Gilgamesheposet (från ca 1800 f Kr), är nedtecknat på språket.

Akkadiskan skrevs med kilskrift som var ett komplicerat skriftsystem som uppfanns av sumererna under andra hälften av 3000-talet f Kr i det som i dag är södra Irak. Men det var olika semitisktalande folk som bodde omkring östra Medelhavet som först skapade en enklare, alfabetisk skrift.

Under andra årtusendet f Kr började man där skriva med ett begränsat antal tecken som betecknade var sitt specifikt konsonantljud. Vokaler fanns det ännu inga.

Den mest inflytelserika formen av detta konsonantalfabet var det som fenicierna utvecklade. Och det är det som är grunden till de flesta alfabet i dag. Men först när alfabetet skulle anpassas till grekiskan tillkom tecknen för vokaler. Möjligen eftersom fenicierna hade tecken för olika halsljud som grekiskan inte behövde och därför kunde använda till vokaler.

Ola Wikander är docent i Gamla testamentets exegetik i Lund och forskare i Uppsala om nordvästsemitiskt poetiskt språk. Hans populärvetenskapliga ”Ett hav i mäktig rörelse” är en kunnig bok om ett viktigt ämne, men inte helt enkel att läsa.

En viktig del av jämförande språkvetenskap går ut på att visa hur en språkfamilj kan delas in. Man föreställer sig ett gemensamt ”ur-språk” som sedan har delats upp i olika steg.

En viktig del av jämförande språkvetenskap går ut på att visa hur en språkfamilj kan delas in. Man föreställer sig ett gemensamt ”ur-språk” som sedan har delats upp i olika steg, ur vilka nya språk vuxit fram. Det kan man göra genom att visa hur ord som påminner om varandra i olika språk inte är låneord, utan släktingar som har utvecklats genom konsekventa ljudförändringar.

Genomgångarna av hur de semitiska språken hör samman, deras historia och deras ljudsystem kan därför vara lite klurig att ta sig igenom. Men något som åtminstone jag kommer att ta med mig är när Wikander visar hur verben i semitiska språk inte bildas med ändelser utan genom rotsystem bestående av – oftast – tre konsonanter.

LÄS MER: Recension: "Är det detta som kallas postmodernism?" – Victor Malm

I hebreiskan bildar till exempel rotskelettet q-d-s ord som har med helighet att göra genom att skjuta in olika vokaler och lägga till stavelser. Ett annat är k-t-b som har med att skriva att göra. Utifrån det rotskelettet kan man på arabiska bilda ord som till exempel maktab (kontor), kitāb (bok) eller kātib (skrivare). Ett sådant här system är väldigt ovanligt ur ett globalt perspektiv.

En annan viktig dimension av Wikanders bok är påminnelsen om att språk förändras, och att språk som i dag dominerar ett visst område inte alltid har gjort det. Arabiskan blev ett världsspråk i och med islams spridning. Turkiskan kom inte till Mindre Asien förrän på medeltiden.

Men också att språk aldrig har varit ”rena”, utan låneord eller inflytande från andra språk. Till och med det äldsta belagda semitiska språket, akkadiskan, utvecklades genom att vara i nära kontakt med, och influeras av, den icke-semitiska sumeriskan.