En isande scen återkommer i Tayari Jones inkännande roman om ett ungt och nyinlett äktenskap. Ett äktenskap som ska komma att krossas av en amerikansk verklighet där varje samhällspor andas av den rasism på vilken nationen historiskt vilar.
Romanen består till stor del av brev skrivna i jagform utifrån de tre perspektiven i en ödesmättad kärlekstriangel. Inom ramen för den prismatiska berättartekniken återger scenen just det ögonblick då allting rasar, och makarna Celestial och Roy ligger nedtryckta i asfalten av poliser medan de hjälplöst betraktar varandra utan att kunna vidröra den andre.
LÄS MER:Recension: "En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande" – Göran Greider
Unga och lovande, hon konstnär och han affärsman, lever de fram till det grymt beseglande asfaltsögonblicket drömmen om det nya svarta Södern – en dröm som utplånas i samma stund Roy anklagas för en våldtäkt han inte har begått, och döms till tolv års fängelse.
Upplägget har på sätt och vis allt för att bli en gnistrande akut berättelse. Och Hanna Axéns översättning är beundransvärt rapp och trovärdig. Men brevromaner är en svår genre, som ofta landar i den sortens orealistiska realism där de brevskrivande för att bjuda in romanläsaren tvingas återge sådant de redan känner till, men som måste skrivas fram för att handlingen ska bli kongruent.
Jones är heller ingen alldeles lyhörd dialogförfattare, och låter ofta sina gestalter prata styltigt och konstruerat. Bitvis låter Roys, Celestials och vännen Andres inifrånperspektiv som de välsmorda speakerrösterna i en snygg HBO-serie, det vill säga mer sökta än litterärt mättade.
Och ändå: "Ett amerikanskt äktenskap" blir till sist en bladvändare där den nedåtgående spiralen längs vilken dess karaktärer singlar mot botten fattar tag om sin läsare.
LÄS MER:Recension: "Geijerarvet" – Lars Lönnroth
Starkast är skildringen av Roys öde, som går från vacker och framgångsrik ung man till fårad exfånge med de håglöst gymmade musklerna svällande under skjortan, förvrängd och explosiv efter åren av instängning. Erfarenheterna från fängelset återges sparsamt, som om Jones lagt sig vinn om att inte exploatera det mest fruktansvärda, det mest utsatta.
Författarens omsorg om honom, liksom om den skuldtyngda och vanmäktiga Celestial, ger ett romanslut där de i någon mening räddas och upprättas båda två. Syskonlikt bundna till varandra som de är, fångade i ett absurt samhälle och en ofrånkomlig historia.
