Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skådespelaren Birgit Tengroth och kulturjournalisten Stig Ahlgren, 1943. Paret levde ihop i två omgångar, och deras relation tar stor plats i Ulrika Milles biografi. I skildringen av relationen mellan Ahlgren och Tengroth når ”Ensamvargar” verklig höjd, skriver Mikaela Blomqvist. Bild: BM-bild

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Ensamvargar" – Ulrika Milles

Kritikern Stig Ahlgren var ökänd för sina skarpa formuleringar och tvekade inte att kritisera meningsfränder vars verk han inte tyckte höll måttet. Mikaela Blomqvist läser en känslig biografi som manar till skärpning i en tid som inte tål nyanser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Ensamvargar. Stig Ahlgrens 1900-tal. Manlighet. Kärlek. Litteratur.

Ulrika Milles

Albert Bonniers

Om kritikeryrket har det på senare tid ofta talats som vore det en moraliskt tveksam verksamhet: en form av barnaga, men riktad mot böcker, pjäser och konst i stället för mot minderåriga. Dags att i konstens tjänst förbjuda kritiken! Samtidigt finns det gott om kritiker som agerar som vänliga äldre släktingar gentemot det de är satta att bedöma. Det mediokra applåderas likt en huvudfoting ritad av en femåring med dedikation av typen ”Världens bästa mormor!” Så länge syftet är gott passerar det mesta. Avviker något från svensk nymoralistisk konsensus väntar däremot en uppläxning i stället för en läsning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Kritikerna är inte för negativa – de är för slängiga

I detta kvävande klimat finns det anledning att vara tacksam över Ulrika Milles ambitiösa biografi över den ökänt vassa kritikern Stig Ahlgren (1910–1996). Ahlgren gjorde sig tidigt ett namn som stilsäker, marxistisk kritiker på bland annat Arbetet. Under det litterärt livaktiga 1940-talet var han inflytelserik både som skribent och kulturredaktör på Aftontidningen.

Det mediokra applåderas likt en huvudfoting ritad av en femåring med dedikation av typen ”Världens bästa mormor!” Så länge syftet är gott passerar det mesta.

Det är en tid då mycket, av förklarliga skäl, står på spel inom kulturvärlden. Vilken litteratur bör skrivas under pågående världskrig? Ahlgren deltar ivrigt i den samtida debatten och kritiserar den opportunistiska svenska neutraliteten men också sina meningsfränder, som Eyvind Johnson vars Krilontriologi han inte ansåg höll måttet estetiskt: ”en lek med barkbåtar i en politisk vattentunna”. Vilhelm Mobergs bok ”Soldat med brutet gevär” beskrev han i samma anda som ”inte romankonst, men affischkonst, första klass”. Att Ahlgren 1940 även gick till angrepp mot den redan hårt ansatte antinazisten Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för att denne var liberal skulle komma att förfölja honom.

Strax börjar misstagen hopa sig i Ahlgrens karriär. 1946 lämnar han Aftontidningen för att bli chefredaktör på Vecko-Journalen. Pikant, inte minst då han bara sex år tidigare med boken ”Veckopressen och folket och andra stridsartiklar i litterära ämnen” anklagat veckopressen för att producera ”leksaksnyheter utan dynamit för dem som ändå inget har att säga till om”.

Efter flytten till veckopressen har Ahlgren 50 år kvar att arbeta och leva. Han blir kvar på Vecko-Journalen. Milles bok har å sin sida dryga 200 sidor kvar att skildra denna stagnation på. I så motto är ”Ensamvargar” en udda biografi. Den tecknar en karriär som är på nedåtgående i decennier. Under sina sista 13 år i livet tystnar Ahlgren helt.

Hon är svårt sjuk i cancer, han lever med och vårdar henne under 30 år. Någon var den trolöse Ahlgren uppenbarligen lojal mot.

Mycket utrymme ägnas också skådespelerskan och författaren Birgit Tengroth (1915–1983), i Milles bok liksom i Ahlgrens liv. De två kom att leva ihop först som gifta och sedan som skilda. Efter ett andra misslyckat äktenskap, med den danska socialdemokraten Jens Otto Krag återvänder Tengroth till Ahlgren. Hon är svårt sjuk i cancer, han lever med och vårdar henne under 30 år. Någon var den trolöse Ahlgren uppenbarligen lojal mot.

Milles handskas varsamt och ödmjukt med sina två huvudpersoner och sitt knapphändiga material. Ahlgren lämnade få texter efter sig utöver de han publicerade i tidningen och Milles motstår frestelsen att dikta fritt, Ahlgren förblir boken igenom förtjänstfullt gåtfull. Olyckligt är därför att Milles ändå ibland fyller ut tomrummen med den samtida fraseologi som bokens undertiteln låter ana. Vad tillför det egentligen att introducera ett begrepp som ”manlighet” i detta stycke 1900-talshistoria?

Ulrika Milles är litteraturkritiker på Dagens Nyheter och Kulturnyheterna på SVT.. Bild: Charlie Drevstam

Det är en marginell invändning. I skildringen av relationen mellan Ahlgren och Tengroth når ”Ensamvargar” verklig höjd. Mycket tack vare de många, kyligt bittra citat från Tengroth som får kanta framställningen. Hennes två självbiografier har de talande titlarna ”Jag vill ha tillbaka mitt liv” och ”Jag trodde du var död!” Den senare repliken har Tengroth oroande nog fått sig tillstängd av en läkare.

Som relativt ung och relativt elak kritiker är det svårt att inte läsa ”Ensamvargar” som en sedelärande historia.

Som relativt ung och relativt elak kritiker är det svårt att inte läsa ”Ensamvargar” som en sedelärande historia. Frågan är bara vem som egentligen bör ta lärdom av den. ”Tiden tålde inte nyanser” konstaterar Milles om det tidiga 1940-talet. Att vår tid inte heller gör det, men av andra anledningar, är bekant. Snitsig formuleringskonst har sedan länge fått ge vika för tydlighet, det faktiska resultatet av ett verk bedöms mindre än intentionen och ve den som skriver illa om någon med vänner inom kulturvärlden och ett konto på sociala medier. ”Ensamvargar” manar genom sitt historiska perspektiv och sitt känsliga porträtt av en verkligt egensinnig kritiker till allmän skärpning. Nog är det dags att vi slutar omyndigförklara både konsten och oss själva.