Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/1

Recension: "En sommar med Homeros" – Sylvain Tesson

Sylvain Tesson skriver passionerat om Homeros "Iliaden" med utgångspunkt i en manlig äventyrares livshållning. Men det viktigaste med "En sommar med Homeros" är att den väcker läslust och visar en ny väg till texten, skriver Ellen Mattson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Essä

Sylvain Tesson

En sommar med Homeros

Översättning: Jan Stolpe

Atlantis

”En sommar med Homeros” börjar med författarens uppmaning till läsarna. Han ger oss inte ett gott råd eller en försiktig rekommendation utan ställer ett krav – att vi genast sätter igång att läsa "Iliaden" och "Odysséen". Inga praktiska hänsyn får komma emellan, låt disken stå, skriver han, och kanske ännu viktigare: stäng av alla skärmar. Sylvain Tesson är ingen vän av virtual reality, över huvud taget förkastar han mycket i samtiden och han gör det utan att lägga fingrarna emellan. Läsningen av de antika texterna kan ha den effekten, att göra en mer oförvägen.

Franske Sylvain Tesson presenteras som författare och äventyrare och den kombinationen gör honom förmodligen särskilt mottaglig för den homeriska lockelsen. Man anar att han likt Odysseus halat ett och annat segel i sin dag. Men hans bok – från början en serie radioessäer – stannar inte i det yttre, i hjältedater och spännande möten med cykloper och sirener; tvärtom går han rakt in i den tidlösa verklighet som ligger under allt vapenbrak, in i den antika världens tänkande och levande, före de monoteistiska religionernas inträde och tillvarons uppdelning i rätt och fel, gott och ont. Och det han finner där beskriver han som helare, starkare och vackrare. Färgerna är klarare och konturerna skarpare.

LÄS MER: Iliadens hederskultur genomsyrar dagens män med makt

Gång på gång återkommer han till detta, hur han förvandlas av läsningen, hur den fyller hans organism med ”safterna från en förlorad vitalitet”. Det innebär också att han sätter ljuset på för vår samtid ganska främmande begrepp som kraft, heder, mod, öde och ära, att han mot de antika dygderna ställer samtidens mer prosaiska strävanden efter komfort och välstånd och att han i förbifarten utdelar sparkar åt alla möjliga håll, mot ”nyspråkets managementkonsulter”, petimätrande litteraturforskare, modern skolpolitik, kristendomen, Marx och Freud.

Räddhågsen är han inte och det finns ställen i boken där han blir extremt provocerande.

Räddhågsen är han inte och det finns ställen i boken där han blir extremt provocerande, men jag tänker att när han nu med de homeriska hjältarna i ryggen vågar gå till storms mot samtidens avarter ska jag i gengäld låta bli att förfasa mig över övertrampen. Det hänger bland annat ihop med att jag tillbringade om inte sommaren så en del av våren med att läsa "Iliaden", och jag håller med om att det gör något med en, man lyfts ur sin lilla tid och in i en större där måtten har andra dimensioner.

När Sylvain Tesson skriver så passionerat om dessa gamla texter är det visserligen en manlig äventyrares livshållning som är utgångspunkten, men det de lär ut är överförbart till varje annan verklighet också – om man vill. Sist och slutligen är det ”själens oföränderlighet” som Homeros beskriver.

LÄS MER: Recension: "Georgica" – Vergilius

Nu nöjer sig Tesson inte med den, han vill också mer handgripligt föra in Homeros i nutiden genom att visa hur det som dominerar dagens nyhetsflöde, klimatfråga, miljökatastrofer, politiska konflikter, finns beskrivet i Homeros verk. Han lanserar honom som förebådare, som nutidskommentator och med en ännu hårdare dragning – som dagstidning. Det är väl just i sådana tillspetsade formuleringar som man anar radiomediet och dess krav på att snabbt fånga lyssnarens uppmärksamhet och det finns en del raljeri i ”En sommar med Homeros”, men framför allt finns här en brinnande kärlek till verket och stor entusiasm i sättet att presentera det för läsaren.

Och det är kanske det viktigaste med Tessons bok, att den väcker läslust och visar en ny väg till texten. Jag tror dessutom att han har alldeles rätt: man kan inte med uppmärksamhet gå in i den homeriska dikten utan att förändras av det.