Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
I bilden från 17 augusti 2018 demonstrerar Christine Gagnon som förlorat sin son Michael tillsammans med andra anhöriga som förlorat sina nära och kära i opioidöverdoser utanför Purdue Pharmas huvudkontor i Stamford, Connecticut.  Bild: Jessica Hill
I bilden från 17 augusti 2018 demonstrerar Christine Gagnon som förlorat sin son Michael tillsammans med andra anhöriga som förlorat sina nära och kära i opioidöverdoser utanför Purdue Pharmas huvudkontor i Stamford, Connecticut. Bild: Jessica Hill

Recension: "En amerikansk epidemi" – Jonas Cullberg

I dag är överdoser av heroin och andra opioider den vanligaste dödsorsaken bland amerikaner under 55 år. Mats Kolmisoppi läser en välresearchad och övertygande debutbok om opioidkrisen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Jonas Cullberg

En amerikansk epidemi

Atlas

På en del orter fylls bårhusen till bristningsgränsen. Överdoser av heroin och andra opioider är i dag den vanligaste dödsorsaken bland amerikaner under 55 år och de senaste två decennierna har fler än 400 000 människor fått sätta livet till. För trots att knappt 5 procent av världens befolkning bor i USA, står landet för hela 80 procent av den globala konsumtionen av beroendeframkallande opioidläkemedel.

LÄS MER: Recension: "Jag ångrar av hela mitt hjärta det där som jag kanske gjort" – Eric Rosén

I ”En amerikansk epidemi” letar frilansjournalisten Jonas Cullberg efter orsakerna och skildrar effekterna i några av de hårdast drabbade städerna och delstaterna. Han pratar med missbrukare, anhöriga, aktivister, socialarbetare och poliser, som varje dag kämpar med en farsot som kan spåras tillbaka till några ödesdigra händelser i slutet av 1990-talet.

Då lanserade läkemedelsföretaget Purdue Pharma den smärtstillande medicinen Oxycontin. Tidigare hade starka opioider mest skrivits ut till döende cancerpatienter. Men med hjälp av aggressiv marknadsföring och ett skifte i synen på smärtbehandling, godkändes den nya medicinen för lindrigare tillstånd. Den svaga tillsynsmyndigheten FDA lät till och med företaget hävda att den nya depåmedicinen var mindre beroendeframkallande än liknande preparat, eftersom det verksamma ämnet upptogs gradvis i kroppen. Ett påstående som skulle visa sig vara ren och skär lögn, men som ledde till att tillstånd som tandvärk och ryggskott inom kort behandlades med Oxycontin eller konkurrerande läkemedel, framförallt i småstäder som drabbats av nedläggningar och där en stor andel av befolkningen var sjukpensionärer.

Det var en guldrush för företagen, som struntade blankt i att samhällen slogs sönder och att liv skördades.

Succén var omedelbar. Snart genererade läkemedlet enorma inkomster för alla inblandade parter, utom för just patienterna, som i stället hamnade i privata abstinenshelveten och fattigdom. Mindre nogräknade läkare i städer som Williamson, West Virginia, skrev ut mediciner på löpande band, till de lokala krämarnas stora glädje. I staden med 3000 invånare köpte två apotek under en tioårsperiod in mer än 20 miljoner smärtstillande tabletter – men också på andra ställen i landet öppnades så kallade ”pill mills”, oseriösa smärtkliniker som utan att undersöka sina kunder tog kontant betalning för sina tjänster. Köerna ringlade långa runt kvarteren.

Det var en guldrush för företagen, som struntade blankt i att samhällen slogs sönder och att liv skördades. I stället hittade de genom sina egna läkare girigt på nya begrepp som ”pseudoberoende” för att förmå läkarna att höja doserna, i stället för att avbryta behandlingen, om de misstänkte att patienterna blivit beroende.

Den öppna indignationen är min egen. Jonas Cullberg håller oftare huvudet kallt och redovisar hellre än kommenterar det som han bevittnar när han rör sig mellan öppen droghandel i Baltimore, igenbommade hus i Dayton, Ohio och verkningslösa behandlingsprogram på Staten Island i New York. Effektivt visar han upp de enorma problem som USA dras med, och understryker hur svårt det är att vända på utvecklingen, särskilt i ett land som saknar offentligt finansierad sjukvård. Missbruket drabbar fattig som rik, men slår hårdare mot den utan tillgång till sjukförsäkring. Och att epidemin överhuvudtaget debatteras i USA och att metoderna som tillgrips är betydligt mjukare än de som användes under crackepidemin på 1980-talet, beror sannolikt på att även vit medelklass har drabbats, liksom flera högt uppsatta politiker som numera är öppna om sina egna och anhörigas problem.

5 mg-tabletter av opioiden Oxycodone.. Bild: Keith Srakocic
5 mg-tabletter av opioiden Oxycodone.. Bild: Keith Srakocic

Med åren har överförskrivningen bromsats och företag som Purdue Pharma hotas med stämningar i mångmiljonklassen. Det hör till den ljusare delen av berättelsen. Baksidan är tyvärr nattsvart, eftersom mexikanska karteller tar hand om den stora marknad som läkemedelsföretagen skapade genom att pumpa in betydligt billigare heroin spetsat med den livsfarliga syntetiska opioiden fentanyl. Det är framförallt den som ligger bakom de många överdoserna i dagsläget. När Donald Trump kandiderade på löften om att stoppa knarket och kasta ut mexikanerna, talade han därför direkt till alla dem som förlorat anhöriga och vänner till drogerna. Sedan han blev president har dock lite gjorts för att på allvar hjälpa de miljontals människor som dagligen kämpar för att bli fria från sina beroenden. En mur hjälper knappast den som flera gånger om dagen måste ha en fix för att ta sig ur sitt personliga helvete.

LÄS MER: Recension: Ålevangeliet – Patrik Svensson

Jonas Cullbergs välresearchade och övertygande debutbok visar hur vinstintresse och roffarmentalitet fortsätter att råda på alla plan i den pågående epidemin. Det finns fortfarande pengar kvar att tjäna. Privata rehabiliteringsfirmor skapar verkningslösa, ibland direkt skadliga program som debiteras försäkringsbolagen. Och läkemedelsföretagen ser i substitutionsmedicinerna numera en attraktiv marknad att exploatera. Det är en sorts cirkelkapitalism som det är svårt att inte känna sig heligt förbannad på. Först skapar företagen problem, sedan tillhandahåller de lösningen.

Det är höjden av cynism.

Hur ser då situationen ut i Sverige? Det är tyvärr en fråga som Cullberg inte går närmare in på. Men som varnande exempel på vad som händer när man kombinerar en oreglerad läkemedelsmarknad med bristande välfärdsinstitutioner duger ”En amerikansk epidemi” alldeles utmärkt.