Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Recension: "Emily Dickinson och vulkanerna" – Josefin Holmström

Den amerikanska poeten Emily Dickinson levde ett undanskymt liv men hennes poesi nådde klassikerstatus efter hennes död. Mikaela Blomqvist invänder mot att kärleken till litteraturen skulle vara ensamt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Josefin Holmström

Emily Dickinson och vulkanerna

Norstedts

Att läsa och skriva är en ensam syssla. Ändå är det få författare som har drivit denna ensamhet lika långt som den amerikanska poeten Emily Dickinson (1830-1886). Under sitt 55-åriga liv förblev hon inte bara ogift utan också opublicerad, som det verkar av fri vilja. De sista femton åren i livet rörde hon sig knappt utanför sin fars hus eller dess trädgård. När hon dog lämnade hon nära 1 800 dikter efter sig, en del prydligt ordnade i egenbundna häften, andra skrivna på pappersbitar, kvitton och kuvert.

Under sitt 55-åriga liv förblev hon inte bara ogift utan också opublicerad, som det verkar av fri vilja.

Mysteriet kring Dickinsons livsval är utgångspunkt för Josefin Holmströms långessä ”Emily Dickinson och vulkanerna”. Det är Holmströms tredje bok på svenska, efter de fina romanerna ”Antarktis” (2013) och ”Samuel är mitt namn” (2017). Därtill kommer en doktorsavhandling framlagd på Cambridge, om bland annat Emily Dickinson. Det märks att Holmström är väl förtrogen med sitt ämne. Boken är skriven med en chosefrihet som har sin grund i stor kunskap.

LÄS MER: Recension: "Kritik" – Leif Zern

Emily Dickinsons dikter är ordknappa, gåtfulla. Holmström placerar in dem i deras kulturhistoriska sammanhang och visar övertygande hur de kan läsas mot bakgrund av det amerikanska inbördeskriget, kalvinismen, andra 1800-talsförfattare och Dickinsons livsomständigheter. Att poeten valde att isolera sig behöver inte betyda att vi gör detsamma med hennes poesi. (Även om bilden av isolationen går att finna också i dikterna, som mest koncentrerat genom ett ”jag” omgärdat av tankstreck på båda sidor.)

I stället visar Holmström på den rikedom och mångtydighet som kännetecknar Dickinsons litterära universum. Titelns vulkaner är typiska, under 1800-talet går de, med Holmströms ord, från gotiskt lockande till politiskt hotfulla som en följd av frihetskrigen i Italien. Det är en betydelse som Dickinson både använder sig av och överskrider. I en dikt placerar hon ”Vesuvius hemma”. Holmström ser i det en bild av skapandet, den kraft som döljer sig under den välordnade ytan.

Det finns i dag, i min egen generation en utbredd föreställning om att man som kritiker vågar något genom att berätta saker om sig själv. Det är inte sant. En god kritiker är som mest personlig genom sin läsning, i det öppna mötet med texten. ”Emily Dickinson och vulkanerna” är ett utmärkt exempel på det, och på att det inte behöver leda till impressionism. Bortom all ideologisk eller strikt teoridriven tolkning finns den nogräknade läsningen kvar som en möjlighet.

LÄS MER: Recension: "Röstautograferna" – Ulf Karl Olov Nilsson

Holmström pendlar mellan distans och inlevelse i sitt förhållande till Dickinson och hennes ensamhet. I inledningen står att hon älskade litteraturen. ”Men älskade den henne tillbaka? Nej, det kunde den ju inte. Dickinsons omhuldade Shakespeare var ju sedan länge död. Trots att han levde vidare, som hon skrev, var han fjärran och stum, och hennes läsning av honom var en envägskommunikation.”

Den skrivande kvinnans ensamhet är inte bara ett lyte, den adlar.

Litteraturen som en olycklig kärlekshistoria? Här vill jag bestämt invända. Det är tvärtom möjligheten att tala med de döda som gör läsandet och skrivandet så lockande, som gör att ensamheten kan kännas befolkad, omöjlig att ge upp. Den skrivande kvinnans ensamhet är inte bara ett lyte, den adlar. ”Vet du inte att ’Nej’ är det mest lidelsefulla ord vi ger Språket att förmedla?” citerar Holmström ur ett av Dickinsons brev.

LÄS MER: Recension: "Oktoberbarn" – Linda Boström Knausgård

Ändå kvarstår frågan om litteraturen kan vara tillräcklig, fylla ett helt liv? ”Emily Dickinson och vulkanerna” ger inga definitiva svar, varken för Dickinson eller oss vanliga dödliga. Men boken är ett gott sällskap till tanken.