Malin Lindroth: Recension: ”Drift” av Kate Zambreno

Sidorna i ”Drift” fylls av skräp, ensamhet och onani – trots att berättarjaget vill tvätta texten från det personliga. Kate Zambrenos författardagbok om icke-skrivandets praktik håller läsaren på tårna ända till det beklagliga slutet, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Kvinnorna i Kate Zambrenos böcker är ofta upptagna med samma saker: de skriver och/eller vandrar omkring. Oavsett om det handlar om modernistiska författare, reducerade till fruar och muser i långessän ”Hjältinnor” eller den fiktiva Ruth i hyllade romanen ”Green Girl”, i färd med att fiktionalisera sitt eget liv, är de i någon mening alla bärare av kritiska frågor om skapandets villkor i ett patriarkat. Så också i romanen ”Drift”, som är Zambrenos åttonde verk och det tredje som lyhört översatts tills svenska av Helena Fagertun.

Tidigt i romanen formuleras en önskan om att den bok som berättarjaget har arbetat på i åratal inte ska likna något hon skrivit förut. Deadlinen för boken hon skrev kontrakt på för länge sedan är redan passerad och allt hon nu vill är att skriva om ingenting; ”en liten bok om att vandra omkring, om djur”, tunn som ett spöke, skriven i ett intensivt nu.

ANNONS

”Vad innebär drift?” frågar hon sig. Svaret blir en fragmenterad författardagbok och en meditation över icke-skrivandets praktik, skriven mitt i steget, ofta på promenad i närområdet, i sällskap med hunden Genet och en kamera. Gatans skräp och ensamhet fyller sidorna. Berättaren fotograferar, yogar och reser emellanåt till något universitet där hon vikarierar som skrivlärare, allt medan tiden trögt rör sig framåt i böljande, cirklande rörelser. Relationen till mannen som berättaren lever med bryter känslan av isolering lika lite som de vänner och kollegor hon mejlväxlar med.

Ingenting blir ju riktigt som berättarjaget vill. Hon vill rena texten från det personliga, men skriver om sin onani.

Intresset för döda författare känns igen från Zambrenos tidigare verk, inte minst Rilke är en ständig samtalspartner, men ingen relation är så innerligt gestaltad som den mellan berättare och hund. Kanske för att den lilla terriern är den som bäst av alla håller det namnlösa jaget kvar i det presens hon vill undersöka.

Metaperspektiven är krävande. Nej, jag blir inte riktigt klok på vad det egentligen innebär att det autofiktiva jaget som har så mycket gemensamt med Zambreno själv, inklusive författarfoton, skriver en bok om att skriva en bok med arbetsnamnet ”Drift” och dessutom kallar boken för ”Drift”. Osäkerheten kring vem som skriver om att skriva och alla de gåtor som följer i dess spår – finns det till exempel en annan ”Drift” som aldrig blir skriven? – skapar en osäkerhet som lägger sig i vägen för den mer intressanta osäkerhet som har att göra med det tillstånd som skildras, det som ytterst handlar om att misslyckas.

ANNONS

Ingenting blir ju riktigt som berättarjaget vill. Hon vill rena texten från det personliga, men skriver om sin onani. Hon vill skriva fram nuet medan det pågår men dras till de sedan länge döda. Boken som skulle bli spöktunn växer till trehundratrettiofyra sidor. Allt detta som inte blir av eller blir något annat än det var tänkt, utmanar populära idéer om livet och skrivandet som ett förbättringsprojekt. Vad som skildras är kompromissandet, inte minst med orden, som livet dagligen avkräver den som försöker skapa något. I bokens sista tredjedel är berättaren gravid.

”…jag måste skriva på min roman”, utbrister hon för sig själv och ägnar resten av boken åt att tänka på konflikten mellan moderskap och konstnärskap.

Slutet förvånar. Lite är det som om Zambreno börjar skissa på en ny bok innan den första är avslutad. Den skapande mammans konflikter hade behövt sina egna trehundra sidor.

Nu blir de i stället ett slutackord som lämnar mig med känslan av att inget är nytt under solen. Med tanke på hur boken i ett par hundra sidor hållit läsaren på tårna intellektuellt är det en oväntad känsla att landa i.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Det nya erotiska kapitalet är fortfarande exkluderande

LÄS MER:Recension: ”Inte alls dåligt” av Kristina Lugn

LÄS MER:Recension: ”Min skolfröken skall vara ett frimärke” av Björn Ranelid

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS