Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Jan Wallentin debuterade med romanen "Strindbergs stjärna" år 2010, som då blev omtalad eftersom den såldes till 16 länder innan den givits ut på svenska. "Den tyngdlöse Jesper Fock" är hans andra bok. Bild: Emil Malmborg

Recension: "Den tyngdlöse Jesper Fock" – Jan Wallentin

I Jan Wallentins roman personifierar huvudpersonen en socialdemokrati som tappat ideologisk riktning. Martin Engberg har läst en underhållande berättelse om en lättviktig herre.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Jan Wallentin

Den tyngdlöse Jesper Fock

Polaris

En utgångspunkt för Jan Wallentins ”Den tyngdlöse Jesper Fock” är World values survey som visar att svenskarna är världens mest individualistiska och sekulära folk. Bristen på stora, sammanhängande, meningsskapande system, som till exempel gudstro och förtröstan i traditionen, pekas av personer i Wallentins roman ut som orsaken till en ny form av depression som främst känns igen på att den drabbade får överväldigande tomhetskänslor: Tomhetssyndrom. TS. Den nya psykiatriska diagnosen skriker efter ett erkännande. Sak samma att den definitionsmässigt är undflyende i sin kombination av depression, politisk åskådning och sjukdomsförklaring av existentiellt grubbleri.

LÄS MER: Recension: "Äktenskap" – Linda Skugge

Manegen är därmed krattad när Jesper Fock stövlar in som personifieringen av en socialdemokrati som tappat ideologisk riktning. Efter ett klavertramp några år tidigare juholtar han mest omkring i tillvaron, på jakt efter något som på nytt kan få upp honom på den politiska banan, och en gång för alla bevisa att han är värdig att gå i faderns, Gammelfockens, politiska storskor. Med en osviklig förmåga att traska ut i kärr – bokstavliga likväl som politiska – har han snart sett till att bli Sveriges talesperson för TS och ger sig av på studieresa till staterna, där syndromet först upptäcktes. Där en man vid efternamn Fock förstås utgör öppet mål som driftkucku.

I bokens USA har tomhetssyndromet omedelbart blivit en identitetspolitisk fråga och fördöms av den kristna högern som ett resultat av att människor vänt sig bort från gud. Diagnosen blir därmed liktydigt med att ställa sig bakom de värderingar som i undersökningarna placerar Sverige i en extrem position jämfört med resten av världen. Så när Jesper Fock bjuds in till tv-debatt i Georgia är det inte som talesperson för en ny diagnos, utan som bärande på en hel korg av heta värderingspotatisar. Gissa hur det går.

Dock finns det krafter som väldigt gärna vill ha en ny diagnos att bota. Dessutom ger tomhetssyndromet en geschwint förklaring till allehanda problem. Allt från drogberoende till masskjutningar kan sägas ha sin grund i individer som ser tillvaron som meningslös. Den inhemska opinionen för TS växer och till slut bestämmer sig de styrande politikerna att begrava det hela med en enmansutredning, lagd i Jesper Focks knä. Förhoppningen är att med den också förpassa honom ut ur politiken. Utan att avslöja för mycket underskattar de helt enkelt den obotligt positive och naive Jespers Focks förmåga att ställa till det.

LÄS MER: Recension: "Elkomikern" – Martin Luuk

Jag skrattar åt mycket i Wallentins bok. Finner annat mer långsökt. Det ligger förstås i genren att förvridningen av proportionerna riskerar att antingen bli för överdrivna eller underspelade. Dessutom är humor antagligen mer än annat en smakfråga. Bokens persongalleriet är främst typer, satta att spela sina roller. Särskilt mamman. Mest uppskattar jag bokens andra del där satiren växlar fokus från politiken till existentiell filosofi och hardcore KBT. Då blir den mindre förutsägbar, bottnar mer bortom skämten. Det här är inte boken jag kommer längta efter att få läsa om – den är för trygg i sin form för att bli litterärt intressant – men den är underhållande medan den varar.