Efter att ha läst "Den inre ojämlikheten" sväljer jag hårt för att undvika min impuls att skriva denna text med enbart versaler. Den massiva mängd forskning om sambandet mellan psykisk ohälsa och ekonomisk ojämlikhet som har sammanställts i boken är skakande. Kort sagt: vi (dvs. de flesta av oss) vantrivs i ojämlikheten. Många dör i förtid på grund av den. Författarna, epidemiologerna Wilkinson och Pickett, har drivit den här tesen förut, i "Jämlikhetsanden", och har då koncentrerat sig på somatiska hälsoaspekter. Språket ligger då som nu nära den samhällsvetenskap som refereras, men är ändå lättläst.
I den nya boken gäller det en trend som vi får serverad dagligen via nyheterna – ett ökande psykiskt lidande i vårt samhälle. Inte minst ökar denna ohälsa i yngre åldersgrupper. Vi bygger ett stort problem för framtiden, och det, precis som åldrande befolkningar, skulle kunna utmålas som ”en tickande bomb”. Det gäller ångest och depressionssjukdomar, men också andra former av psykiskt lidande. Många av dessa tillstånd har också en ”social gradient”. Det betyder att ju fattigare du är desto större är risken att drabbas, och detta är ett relativt förhållande.
Det som definierar ditt liv som fattig är inte bara antalet kalorier, eller om du har tak över huvudet eller inte när du sover. Det handlar också om hur dina livschanser ser ut i jämförelse med människor runt omkring dig. Det handlar om ojämlikhet, och det förhållandet är giltigt även i länder med högre inkomstnivåer, som Sverige.
De intressantaste teserna i boken rör det man kan kalla meritokratins baksida. Meritokrati, alltså att du ska förtjäna dina uppdrag genom kunskaper snarare än att födas till speciella positioner i samhälle och arbetsliv är en central del av samhällsbyggen och självbild i många industrialiserade demokratier. Men, menar Wilkinson och Pickett, det förhållande att om vi allmänt i samhället uppfattar att människor når högre positioner och inkomstnivåer för att de har förtjänat det, så ligger det väldigt nära till hands att dra slutsatsen att också den som befinner sig på de lägre positionerna i samhället förtjänar också det. Därmed förtjänar den fattige att vara fattig, och den rike att vara rik. Meritokratin som ideologi får alltså en annan funktion i ett samhälle med ökande klyftor än den hade när den var en del av att göra rent hus med ett äldre privilegiesamhälle, samtidigt som utvecklingen då gick mot utjämning.
Det här är frågor som är högst aktuella i Sverige idag, där oron hos en undersköterska som ringde in till ett telefonväkteri om pengar och pensioner i P1, bemöttes med expertrådet: du får väl byta jobb. Det var kanske ett rimligt individuellt råd, men för oss som samhälle är det värdelöst. Någon måste utföra undersköterskans arbete.
Bokens undertitel är närmast 1700-talslång, men visar på att den här boken inte bara består av en problembeskrivning, utan också av förslag på lösningar. Lyckan lär inte ligga i ett okritiskt bejakande av gigekonomin. Den ligger inte i att titta åt andra hållet när människor tvingas sova på gatan, eller i att bygga fler gated communities. Svaga fackföreningar och politisk oförmåga att omfördela rikedom är viktiga delproblem, som vi faktiskt kan göra något åt. Lösningarna måste bestå i nya ansträngningar till omfördelning, menar Wilkinson och Pickett, som menar att det låter sig göras, igen. Vi måste kunna skapa nya lösningar med argumentet att de minskar ojämlikheten, för att blåsa någon som helst trovärdighet i frasen ”alla människors lika värde”.
Ann Ighe (V) är ekonomhistoriker och redaktör på Ord&Bild.
