På tisdag är det femhundra år sedan Gustav Vasa utsågs till kung. Samma tisdag utgör slutmålet i Marit Furns tredje roman ”Den förste”, om en samtida amatörteatergrupp i Dalarna. Till denna ideella förening anländer rockjournalisten Erik Gustafsson. Tidigare var han framgångsrik skribent i Stockholm. Nu är han medelålders, ensam och bortglömd. Han säljer lägenheten på Södermalm och köper en gård mitt ute på landet. Där lever han ett lugnt liv utan arbete och bil. Sedan blir han uttråkad och börjar intrigera.

Furn debuterade 2016 med dagboksromanen ”Skuggan” som lät en mystisk man följa i hasorna på August Strindberg i Paris. Uppföljaren ”Abalon” kom tre år senare och skildrade en relation präglad av droger i Sydafrika.

Medan jag läser ”Den förste” funderar jag mycket på vem romanen riktar sig till. Tonen skiftar och stilen svajar. Ibland är den uppskruvat frejdig, som när Erik råkar döda den nyblivna mamman till sitt barn under en svängom på en fest: ”Det var ett sådant där ögonblick som i filmer brukade sammanfalla med att pickupen på vinylspelaren hoppade av så att scenen blir helt tyst.” Ja, så kan man förstås också beskriva en dödsolycka.

Andra gånger verkar Furn vilja nå djupare in i sina romanfigurer. Vi får glimtar från Eriks barndom, tonår och ungdom samt en inblick i hans snedvridna moraliska överväganden. ”Deras relation, kände han, var fin som den var, i sitt orörda och därför oförstörda tillstånd” heter det om det faktum att han inte har någon kontakt med sin son.

Kanske har Furn också en ambition att säga något om Sverige och om makt. Varje kapitel inleds med ett citat ur Niccolò Machiavellis ”Fursten” från cirka 1513. Huvudpersonen Erik Gustafsson lånar förstås sitt namn från Vasa som innan kröningen hette Gustav Eriksson.

Under det år som romanen följer honom lyckas han ta över teaterföreningen helt. Genom en liten kupp blir han ordförande, vilket i sin tur ger honom möjlighet att börja förskingra pengar och medelst aggressiva utbrott tilldela sig själv rollen som Gustav Vasa i kommande års pjäs.

Samtidigt inleder han en romans med ortens rejäla konditor Margit. Mot hennes bryska och grundade persona kontrasteras det ängsliga och ytliga Stockholm. I egenskap av känd journalist (?!) har Erik där mottagit mängder av kärleksbrev och skamliga förslag via telefon.

jag antar att detta är så kallad feelgood. Men ingen mår egentligen bra av sådant; man tråkas ut under läsningen och känner sig tom efteråt

Som synes spretar ”Den förste” betänkligt. Mest liknar den kanske en slarvigt berättad skröna, en bagatell att läsa snabbt och glömma direkt. Ändå önskar jag att någon redaktör kunde påpekat för Furn att rockjournalister på 90-talet inte var anställda på kultursidan utan på nöjesredaktionen. Likaså hajar jag till när ullkavaj över linneskjorta beskrivs som gångbart i fashionabla kretsar i innerstan. Till detta kommer ett bitvis otympligt språk präglat av klichéer, onödiga vändningar och sökta liknelser. Även om tanken med ”Den förste” bara är att underhålla borde sådant ha rensats bort.

Så är då tanken med ”Den förste” bara att underhålla? Referenserna till Gustav Vasa och kulturvärlden framstår mest som rekvisita. Någon flyttar ut på landet, får kanske syn på sig själv, blir sårad i kärlek och återknyter kontakten med sin son.

Jo, jag antar att detta är så kallad feelgood. Men ingen mår egentligen bra av sådant; man tråkas ut under läsningen och känner sig tom efteråt. Det är hemskt med böcker som till form och yta liknar litteratur och som inte är det, som inte bjuder på en enda ny tanke eller bild.

Inget mer än anekdot, på anekdot, på anekdot, på anekdot.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Det är förslappat att tro att skönheten är tidlös

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Et hus i Humlebaek” av Emil Kjaer Voss

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Segerstaden” av Salman Rushdie

TEXT

Följ

Mikaela Blomqvist

[email protected]

Följ