I ”Den försiktiga resenären” berättar Merete Mazzarella – finlandssvensk författare och professor emerita i nordisk litteratur – om ett besök som barn hos morföräldrarna i Danmark. För att imponera på äldre kusiner la hon en kudde på golvet, klev upp på den och hoppade ner. Efter varje hopp skakade hon på huvudet och sa: ”Farligt, farligt.”
LÄS MER:Kunskapsdigert och briljant om Moberg
Senare i livet har hon fortsatt att ta mycket små risker. Hon är rädd för höga höjder, att bli inlåst på toaletten, komma för sent och att gå vilse. Det har dock inte hindrat henne från att resa. Men äventyrsturism rör det sig inte om. Resandet ska vara så bekvämt och riskfritt som möjligt.
I några essäer skildrar hon erfarenheterna från en lyxkryssning i Latinamerika samt två resor till östra Australien. Mazzarellas make, filosofen L, har fått en tjänst som gästprofessor vid ett universitet i Brisbane – en välmående stad ”utslängd i en exotisk natur”. De bor i lägenhet på collegeområdet, skriver på förmiddagarna, promenerar på eftermiddagarna. På helgerna umgås de med andra filosofer som är ”överväldigande vänliga”.
Merete och L blir så förtjusta i den behagliga miljön att de återvänder året därpå. Författaren är inte okritisk till det australiska samhället. Hon redovisar hur urbefolkningen, aboriginerna, har behandlats under årens lopp och fördömer landets asylpolitik. Men det bränner liksom aldrig till. Det är som att läsa en habilt skriven resedagbok som borde ha bearbetats, putsats litterärt och kanske dramatiserats, innan den förmedlades till läsaren.
Intressantare är essän om kryssningen. Från Bridgetown på Barbados ska Merete och L färdas i 14 dygn till Amazonas och tillbaka med det norska rederiet Fred Olsens fartyg Braemar. Det är författarens åttonde kryssning, den femte tillsammans med L och lika många gånger har hon åkt med just Braemar.
Man konverserar om maten, inte om politik, i synnerhet inte om brexit.
På förmiddagarna sitter de i hytten och skriver, därpå promenerar de på däck. De deltar inte i fartygets alla aktiviteter. På kvällarna äter de middag vid ett bord för åtta med samma engelsmän. 90 procent av passagerarna är pensionerade britter. Man konverserar om maten, inte om politik, i synnerhet inte om brexit.
När Braemar, efter fyra dygn till sjöss, lägger till i den brasilianska staden Santarém är det många som inte går i land; det är tryggast ombord. Merete och L går i land men tycks inte ha något större utbyte av det, lika lite som av de korta besöken i ytterligare tre hamnar under resans gång.
LÄS MER:Brøgger gör en oskarp norsk selfie
Det verkar så meningslöst. Varför lägga bortåt 40 000 kronor per person på en resa till fjärran mål där man just inget ser eller upplever, bara får arbetsro och slipper bädda sängen och laga mat? Varför inte hellre ta in på ett fint pensionat på närmare håll några veckor?
Dock är det uppfriskande att Mazzarella – i en tid då det blivit skamligt att resa – så ärligt beskriver bevekelsegrunderna för att färdas som hon gör. Hon känner flygskam, också kryssningsskam (hur mycket bunkerolja gör ett fartyg av med per dygn?) och – inte minst – skam över att vara en så föraktad varelse som en kryssningsturist. Men hon bär skammen med stolthet.
Starkast i boken är kärleken. Mazzarella berättar om sin före detta make, den avlidne litteraturvetaren Lars G. Innan de gjorde sin sista kryssning tillsammans avslöjade hon att hon skulle lämna honom; hon hade förälskat sig i filosofen L. Det blev en tyst resa. Ingen vågade fråga vad den andra tänkte.
Kanske gjorde det inte så stor skillnad. På förmiddagarna satt de nog i hytten och skrev. Därpå var det dags för en promenad på däck.
