Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Recension: "Den besvärliga Elin Wägner" – Ulrika Knutson

Elin Wägner var en av 1900-talets mest inflytelserika svenska författare och en förgrundsgestalt i frågor om fred, barns rättigheter och kvinnlig rösträtt. Yvonne Hirdman går på jakt efter det obekväma och provocerande i Ulrika Knutsons nya biografi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Ulrika Knutson

Den besvärliga Elin Wägner

Historiska Media

Det är inte svårt att förstå att Barbro Alving tappade sugen och förtvivlad överlät hela projektet på författarna Ulla Isaksson och Erik Hjalmar-Linder. Att skriva en människas liv är sannerligen ingen enkel sak och jag kan tänka mig att Bang begick det stora felet att försöka skriva ”allt”; att inte förminska Elin Wägner som hon älskade. År efter år samlade hon på sig mer och mer av Wägneriana, intervjuade vännerna, läste de enorma brevmängderna, böckerna, artiklarna tills hon liksom drunknade i massan av vittnesmål om Elin Wägners otroligt aktiva, skrivande liv.

">
Elin Wägner inför de 30 banden med 351 454 underskrifter som krävde kvinnlig rösträtt, 1914. Bild: Kvinnohistoriska samlingarna, Göteborgs universitet
Elin Wägner inför de 30 banden med 351 454 underskrifter som krävde kvinnlig rösträtt, 1914. Bild: Kvinnohistoriska samlingarna, Göteborgs universitet

Elin Wägner: född 1882 i ett borgerligt hem, moderlös tidigt, fick inte ta studenten, började skriva för Helsingborgs Dagblad, fortsatte som journalist i hela sitt liv – på tidskriften Idun, för Dagens Nyheter, för tidningen Tidevarvet som hon var med och grundande. Var aktiv inom rösträttsrörelsen – vem har inte sett bilden av den unga Elin Wägner som blickar upp mot den aktningsvärda stapeln av inbundna volymer fyllda av insamlade kvinnonamn för rösträtten? Tillsammans med Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin, Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren var hon med och startade kvinnofolkhögskolan Fogelsta. Hon var med på kvinnornas fredskongress i Haag 1915, hon var på plats i Wien efter kriget för Rädda Barnens räkning (som hon var med och grundade), hon såg tidigt nästa krig komma och utvecklades till en gandhisk pacifist och blev dessutom kväkare. I "Väckarklocka" (1941) varnar hon profetiskt för det vi nu kallar klimatkatastrofen och miljöförstöringen. Främst var hon författarinna till böcker som ännu älskas i dag, särskilt hennes ungdomsböcker: "Norrtullsligan" och "Pennskaftet". 1944 invaldes hon i Svenska akademin. Hon dog 1949.

Så vad vill Ulrika Knutson med denna nya biografi? Vad driver henne, mer än att det kan vara dags efter 40 år att åter introducera henne för en ny publik?

Stoff alltså så det räcker alltså för ett stycke svensk kvinnohistoria av ädlaste slag. Isaksson och Hjalmar Linder gjorde ett styvt jobb med hjälp av Bangs material – två volymer kom ut, 1977 och 1980 – och de är synnerligen läsvärda, framförallt kanske för att de låter Wägner tala genom sina dagböcker, arbetsböcker, artiklar och böcker. Därtill finns det mängder av forskning kring denna kvinna som ingen som skriver svensk kvinnohistoria under 1900-talets första hälft kan gå förbi.

LÄS MER: Kvinnlig rösträtt vanns med broschyrer, inte bomber

Så vad vill Ulrika Knutson med denna nya biografi? Vad driver henne, mer än att det kan vara dags efter 40 år att åter introducera henne för en ny publik? Titeln ger oss en fingervisning: "Den besvärliga Elin Wägner". Alltså: komplicerad, krånglig, invecklad, knivig, jobbig, ansträngande, prövande, problematisk, oroande …

">

Man kan lite grovt säga att det finns två slags biografier. Det finns de som vördar och hyllar sin hjälte och går diskreta omvägar kring eventuella pinsamheter. Och så finns det de som tvärtom söker efter sprickorna i fasaden. Levde de verkligen som de lärde? Och sexualiteten, denna ömtålighet, är inte längre något som diskret skjuts in i som använda trosor i en byrålåda. Ett slags önskan att – avslöja. Alternativt göra dem mer mänskliga.

Jag irriteras så det kliar på kroppen av denna särartsfeminism som styr hennes tänkande och som blommar ut i sagan om matriarkatet.

Jag börjar således leta efter det ”besvärliga”.

Är det Elin Wägners feminism? Den var av Ellen Keyskt slag – där kvinnans ”egendomlighet”, det vill säga hennes annorlundahet gentemot människan/mannen låg i botten. Alltså, jag irriteras så det kliar på kroppen av denna särartsfeminism som styr hennes tänkande och som blommar ut i sagan om matriarkatet – denna märkliga idé som började frodas på 1800-talet att det en gång, minsann, funnits ett kvinnovälde – beläggen är ömkliga men Wägner slukade alla. Och här tyckte hon att hon fann svaret på feministernas eviga fråga om varför männen förtrycker kvinnor, underordnar kvinnor, hatar kvinnor: Därför att de räds ett nytt kvinnovälde. En märklig tanke, en direkt besvärlig tanke.

Ligger det besvärliga i synen på män och hennes ganska sorgliga relationer till män? Att hon trots sin kritik mot dem – och den är ju onekligen kraftfull och generaliserande – ständigt dras till den värsta sortens skitstövlar – i vart fall framställs de så här. Ingår det under kategorin leva som man lär – men hur lärde hon här? Frälsa männen med kärlek? Eller är det kritiken mot kvinnorna som aldrig orkar leva upp till hennes förväntningar?

Själv har jag aldrig kunnat läsa appellen om "Kvinnornas vapenlösa motstånd mot kriget" utan att behöva resa mig från stolen flera gånger om och utbrista: Men va fan, trodde hon verkligen?!

Är det pacifismen, nog är den besvärlig så det räcker. Själv har jag aldrig kunnat läsa appellen om "Kvinnornas vapenlösa motstånd mot kriget" utan att behöva resa mig från stolen flera gånger om och utbrista: Men va fan, trodde hon verkligen?! Men nu får hon väl ge sig! Och vad säger du nu då, efter Guernica?! Alltså Wägners försök att stoppa det otäckt anande kriget genom att få kvinnor att vägra gå ner i skyddsrum med mera. för då skulle männen inte fälla sina bomber.

Är det synen på demokrati? Besvikelsen över att rösträtten inte räckte till? Att den parlamentariska demokratin närmast stod i motsats till det slags inflytande hon önskade, en mer direkt demokrati, ett slags studiecirkelsdemokrati. Eller korporativism?

Nej, tänker jag, Ulrika Knutson skiljer sig inte så mycket från Isakssons och Hjalmar Linders inkännande, mer heroiserande skildring – den utökar möjligen inkännandet till områden där de tidigare biograferna rörde sig med dåtidens mer försiktiga hänsynstagande. Sexualiteten till exempel. Här rotar hon mer modernt i byrålådan och finner märkliga ting, som den där tysken, som den där läkaren – men vad i herrans namn gör han? Läs själva, jag tänker inte spoila.

Därtill målas ett kvinnornas Sverige upp, vännerna, väninnorna, banden dem emellan.

Det är som om Ulrika Knutsons ingång har varit att nu ska vi minsann se – men att resultatet snarare än en växande förståelse för människolivets ständiga irrationalitet, känslogegga, klyftan mellan ord och handling, så att även Wägners mest irriterande påhitt – det är mitt ord – ändå får en ömsint förstående tolkning. Och därtill målas ett kvinnornas Sverige upp, vännerna, väninnorna, banden dem emellan – en urban medelklasskvinnovärld, en Stockholms värld, Lilla Björka till trots. Breven dem emellan, dessa fantastiska kvarlevor som ger oss titthål rakt in i deras värld – som jag älskar dem! Som de kommer att fattas när senare tiders kvinnoliv ska berättas. Där är breven till ungdomsvännen Ruth, till Klara Johansson, till ”pigan” Linnea – hennes verkliga livskamrat – och inte minst, till John Landquist, mannen hon gifte sig med och mannen hon skilde sig ifrån.

Nygifta. Elin Wägner och John Landquist gifte sig i november 1910. Bild: Okänd
Nygifta. Elin Wägner och John Landquist gifte sig i november 1910. Bild: Okänd

För mig är det oftast en välkänd historia som berättas. Som jag mer än gärna lyssnar på igen, särskilt om den är väl berättad. Samtidigt undrar jag hur dessa berättelser uppfattas och förstås av den som inte har tagit del av dem tidigare. Det är uppriktig undran, alls ingen kritik. Tvärtom, det här är en alldeles utmärkt bok.

LÄS MER: Inte säkert att Elin Wägner skulle ha firat 8 mars

Ps: -”Det här skulle inte Elin ha tyckt om”, muttrar jag för mig själv när jag plockar luddet ur torktumlaren. Så sitter det ändå där, budskapet från "Fred med jorden" och "Väckarklocka", om en teknisk värld som begår våld mot tingen, förstör jorden, förbrukar för mycket energi. Sannerligen ett budskap som nu först fått sin ödesdigra tyngd.

Ändå ser jag på tvättmaskinen med värme. För det är jag som tvättar. Inte Linnéa eller någon annan kvinna som står på knäna och bankar skiten ur kläderna nere vid bryggan, i det iskalla vattnet. Ds.

Ulrika Knutson är medarbetare på GP Kultur. Därför recenseras "Den besvärliga Elin Wägner" av Yvonne Hirdman, författare och professor emerita vid Stockholms universitet.