Horace Engdahl, högkulturens enfant terrible vars obekymrade uttalanden fick Svenska Akademien att rasa som ett korthus, har nu kommit ut med "De obekymrade" – en skälmsk och stundtals djävulusiskt rolig pamflett mot allt vad politisk korrekthet heter. Där beskriver han kärleken som ett rättslöst tillstånd; mannen som en Sankt Sebastian, blottad, bakbunden och penetrerad av pilar; kvinnan som en illmarig furie; #metoo som ett mellanting mellan skendränkning och pilsnerfilm; mediekulturen som en syndabocksjakt som sätter omdömet ur spel och litteraturen som den enda frizonen.
LÄS MER: Sinziana Ravini recenserar "Den sista grisen" av Horace Engdahl
Om Horace Engdahl i "Den sista grisen" valde att kliva ner från gudarnas parnass och söla ner sig i sexismens gyttja genom att hävda att ”penetration alltid innebär en seger för mannen och ett nederlag för kvinnan”, är den nya hjälten i Engdahls tragikomiska Götterdämmerungssaga alteregot Mahuro, som drömmer sig tillbaka till den tid då män fortfarande fick vara män.
Även denna gång haglar sexismen i fraser som: ”Mahuro har aldrig förstått varför kvinnor skriver. De är ju bra som de är”. Vad gäller samlaget, bör det enligt Mahuro aldrig ske på hövlighetens grunder. ”För att vara säker på att samlaget sker av lust och inte av artighet bör det helst finnas ett inslag av överträdelse: otrohet, svek, skandal, jäv, beräkning eller till och med ömsesidigt hat”. Ja, så lätt var det att slå ihop gentlemannen och sextrakasseraren. Men det egentliga offret här är mannen. Kvinnan har blivit en bödel och det är kvinnans dubbelmoral, hennes vilja att både väcka och samtidigt stävja mannens begär, som framkallar övertramp från männens sida. ”Jag ville egentligen inte, men… står det vackert broderat på det evigt kvinnligas banér”, skriver Engdahl i en indirekt invertering av Goethes evigt kvinnliga, som inte längre höjer, utan sänker mannen. ”En misogyn, säger Mahuro, ”är en man som älskar kvinnor. Om han inte gjorde det, skulle de inte irritera honom så fruktansvärt”.
Det är alltför lätt att hävda att Horace Engdahl inte förstår sig på kvinnor. Men inte heller romantikerna, Engdahls intellektuella förfäder, förstod sig på kvinnan. Goethes sköna Helena är inget annat än en idé och en spegel för mannens metafysiska betraktelser över tingens ordning. Sen kom 1800-talets dandys som såg kvinnan som en farlig femme fatale, en artificiell hägring utan verkligt innehåll.
Det finns uppenbara kopplingar mellan romantikern, "Den sista grisen" och Mahuro, mellan de som höjde upp kvinnan till skyarna och de som river ner henne från piedestalen, för vad är Mahuro om inte en rest från 1800-talets omnipotenta dandy som är oförmögen att älska någon annan än sig själv? En misantrop som inte längre förstår sig på sin samtid, som väljer att stå kvar på det sjunkande Titanic med ett champagneglas i ena handen, när alla omkring honom letar febrilt efter räddning.
Horace Engdahl tar aldrig sina tankar särskilt långt. Han är och förblir en fragmentman som älskar aforismer. Han behöver inga argument för att underbygga sina teser.
Och vem är Horace Engdahl? En Siegfried som försöker undkomma förbannelsen som vilar över den som offrat kärleken för äran, genom att offra äran för den manliga vänskapen, för att sen styra sitt skepp rakt in helvetets käftar? Eller har författaren som för några år sen ansåg att finkulturen hade blivit en subkultur, och jämförde att skriva för intellektuella med att sitta instängd i en hiss under strömavbrott, fått nog av instängdheten och bestämt sig för att i snabb takt få högkulturen på fall? Jag tycker mig finna ett svar på frågan i denna briljant, klarvakna fras, när Engdahl fantiserar kring sin idealiska publik: ”Jag tänker mig en skara obekymrade, som inte läser för att samtycka eller fördöma, personer som instinktivt följer Stendhals råd att inte ägna sitt liv åt att hata och att vara rädd”. Denna aristokratiska übermench attityd-är både problematisk och sympatisk. Men framförallt säger den något viktigt om vår affektdrivna, polariserade tid som delar upp världen i good and bad guys. Det är trots allt i lugnet som tankarna skärps och fördjupas. Men Horace Engdahl tar aldrig sina tankar särskilt långt. Han är och förblir en fragmentman som älskar aforismer. Han behöver inga argument för att underbygga sina teser.
Jag tror inte en sekund att Horace delar sin alteregos tankar. Mahuro är en nidbild. De som kommer bli upprörda har varken förstått sig på Horace eller på pamflettens logik. Men missförstånden kommer säkerligen lämna Horace Engdahl lika obekymrad. Det värsta som kan hända en tänkare är att bli förstådd av sin tid.
