Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Daniel Yousefi arbetade som tolk i grekiska och turkiska flyktingläger under 2016. Bild: Joakim Rolandsson

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: Daniel Yousefi – Den åttonde kontinenten

Daniel Yousefis debutdiktsamling "Den åttonde kontinenten" är en poetisk skildring av flyktingkrisen från läger i Grekland och Turkiet som skriver in sig i vittnestraditionen. Gordana Spasic läser ögonblicksbilder av fasa befriade från sliskig medlidsamhet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Daniel Yousefi

Den åttonde kontinenten

Albert Bonniers

"Den åttonde kontinenten" är Daniel Yousefis debut, “en dokumentär-poetisk skildring av flyktingkrisen” som den benämns i baksidestexten. Yousefi har volontärarbetat som tolk i flyktingläger i Grekland och Turkiet. Allting utgår från en bild – “ett fält av kroppar lämnar sina hem”. Tidigt in skriver Yousefi “I en buss sitter de/som tagit sig över vattnet/tystnaden är ett eget språk/som de talar med varandra”. Diktaren är medveten om att den riktiga berättelsen står utom räckhåll för honom. I fasans mitt står några andra, vars erfarenheter boken avsäger sig alla anspråk att begripa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Även om Yousefi kan sägas skriva in sig i vittnestraditionen är han snarare vittne till vittnen, som Charles Reznikoff eller Svetlana Aleksijevitj. Och likt dessa arbetar han med det klara och enkla språket, med ord som känns och hörs. Att boken kommer ut nu, medan krisen fortfarande pågår, kan väcka frågor kring författaretik och estetisk taktkänsla. Jag tror att det ligger mening i att det sker nu, om boken ska läsas som ett alternativ till nyhetsrapporteringen. Det sker något när man låter en utsaga passera från vår vanliga värld till konstens värld, uttrycket förändras. Kategorierna sant eller osant upphävs och flykten blir en plats dit politiska argument inte når.

Baksidestextens anspråk står heller inte i överensstämmelse med bokens. Yousefi lägger nämligen inte beslag på den stora berättelsen om flyktingkrisen. Detta slås an redan genom det korta formatet men även genom avsaknaden av slutsatser. Det som skildras är korta ögonblick av fullständig fasa, helt utan sliskig medlidsamhet. En man berättar om hur den turkiska kustbevakningen försökt sänka båten han, och otaliga andra, färdades i och visar en film på detsamma på sin mobiltelefon. Det sägs att en ensamstående pappa säljer sin tioåriga dotter till en skara äldre män. En hjälporganisation involveras. Man får inte veta hur det går sedan annat än att pappan täljer en flöjt som han glatt visar upp.

Bokens femte och sista del, Genom Grekland, är skriven i versaler. Det finns ett jag som är på genomresa. Landskapet rasar som genom ett tågfönster. Även här finns det inget tvivel om att jaget ställer sig utanför. Representationsformen är observerande. Jaget är ett instrument, motsvarande en skakig handkamera, och ointressant i sig självt. Yousefis rättframma språk kunde ha tillhört vem som helst. Intervjun som utgör en egen del i boken kan lika gärna läsas som en spontan berättelse. Författarens frågor är bortklippta. Också i bokens fjärde del, Konversationer, är författaren fåordig. Inte sällan är där tre punkter istället för en replik. Någon av personerna han samtalar med frågar: "Säger du ofta bara ‘ja’, bara ‘nej?”. Att, och hur, personerna som författaren interagerar med berörs av dennes närvaro synliggörs genom replikerna i sig. Bokens tredje del På skyltar, är som titeln avslöjar ett slags found poem mestadels bestående av desperat klotter från flyktingar.

Observerande dokumentärfilm är en konstform som alltid tyckts mig älskvärd, eftersom den har som målsättning att aldrig ge identitet åt filmaren och därigenom inverka på det filmade. Tittaren förses inte med några livbojar, det är helt upp till denne att värdera verkligheten. Den står i motsättning till den förklarande dokumentärfilmen som snarare arrangerar verkligheten efter filmarens politiska poänger.

Yousefi bjuder inte på några friskrivningsklausuler i form av teoretiskt underbyggda resonemang om författarens roll. Om hans bevekelsegrunder får vi ingenting veta. I stället arbetar han med formen, med betoning på arbetar. Frederick Wiseman, en av de mest namnkunniga inom genren, har sagt något i stil med att den observerande dokumentärfilmen till sin beskaffenhet är provocerande. Det finns en närvaro bakom kameran, filmen är i slutänden ett resultat av Någons val. Därför är konstformen för evigt dömd till anklagelser om voyeurism och förljugenhet. Voyeur, är någon som betraktar från en säker och stilla plats. Yousefi gör å sin sida något så ovanligt som att ta konstnärliga risker, till exempel genom att våga ställa krav på läsaren att faktiskt läsa. Därutöver har han skrivit en riktigt bra bok.