Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den italienska författaren Silvia Avallone slog igenom internationellt med "Stål" som kom på svenska 2012. Bild: Tomas Oneborg / SvD / TT

Recension: "Där livet är fullkomligt" – Silvia Avallone

I Sivlia Avallones nya roman står det italienska klassamhället åter i centrum med övergivna kvinnor och försvunna män. Tone Schunnesson drabbas mest av de små scenerna där de åker moppe och löser sudoku.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Silvia Avallone

Där livet är fullkomligt

Översättning: Johanna Hedenberg

Natur och kultur

I Silvia Avallones senaste roman, ”Där livet är fullkomligt”, står det italienska klassamhället ännu en gång i centrum. 2010 kom hennes roman ”Stål”, om två tonårsflickor i en dekad stålort. Avallone, som jämförts med Elena Ferrante, skildrar ett Italien långt ifrån ”Call me by your name”-drömmiga miljöer och i senaste romanen får läsaren följa en grupp människor som bor grannar i ett nedgånget bostadsområde. Romanen utspelar sig i den uppdiktade förorten Labriolabyn, som ligger i utkanten av den riktiga staden Bologna. Bostadsområdet är lika mycket en trygghet som en fotboja och sommarvärmen är skoningslös. Havet finns bara som en avlägsen dröm, en plats dit de rika åter för att svalka sig.

Höghusen är byggda så att grannarna har full insyn till varandra. Lägenheterna är trånga, mammorna ensamma och barnen desillusionerade. Papporna är försvunna, det är omöjligt att veta exakt vart de tagit vägen men antagligen är de i fängelse eller förlorade i en bar någonstans. Sjuttonåringen Adele blir gravid med den omöjliga och vackra Manuel. I flera år har hon längtat efter att ha honom ordentligt, han som alltid verkar vara på väg bort, och nu har hon svaret på hur hon ska få honom att stanna. Men Manuel vill inte veta av henne utan är mer intresserad av att avancera i det kriminella gänget. Adele börjar oroa sig för hur hon ska kunna ge sin dotter det livet hon förtjänar. Kanske finns det en rik familj någon annanstans som kan ge hennes flicka mer?

LÄS MER: Superindividualistiskt manifest för etiska slampor

Inuti i Bologna, där husen är vackra och träden gröna, bor medelklassparet Dora och Fabio som har alla ekonomiska förutsättningar i världen. Det spelar dock ingen roll för Doras kropp, som vägrar att bli gravid. Barnlösheten konsumerar henne fullständigt, och bitterheten har grott till ett hat mot världen. När de till sist bestämmer sig för att adoptera öppnar sig ett fönster mot ett fullkomligt liv. Är det kanske Adeles ofödda barn som är menat att bli deras?

Avallones romanfigurer kretsar kring varandra, var och en uppslukad av sin egen olycka. Kvinnorna är övergivna och männen emotionellt oförmögna. Adele och Dora har två väsensskilda ingångar till föräldraskapet men det är genom graviditeten de blir, eller inte blir, till. Ibland är det svårt för mig att förstå varför den välutbildade Dora är så fullständigt konsumerad av längtan efter barn. Hennes möjligheter är många fler än Adeles, kunde hon verkligen inte hitta på något annat? Och trots att både hon och hennes omgivning verkar se henne som en gammal nucka är hon bara 30 år fyllda. Men även i medelklassen är könsnormerna fixerade, och det är inte bara socioekonomisk klass som kontrollerar dessa människor utan också den traditionella idén om familjen.

LÄS MER: Recension: "Gift" – Tove Ditlevsen

Trots att både hon och hennes omgivning verkar se henne som en gammal nucka är hon bara 30 år fyllda.

Avallones prosa är vacker och målande men väjer inte för att betrakta samhällets obarmhärtiga mekaniker. Författaren har en stark, ibland för stark, känsla för dramatik men jag blir mest drabbad när hon skildrar de små mötena mellan människor. När de åker moppe eller löser sudoku, spelar in en Youtubevideo i badet.

LÄS MER: Drömskt om systerskap i samhällets utkant

Adeles närmsta granne, och Doras elev, Zeno är den enda i området som går på en fin skola i stan men skuldkänslorna gentemot de han lämnar kvar är för stora för att han ska kunna hänge sig. Så råder klassamhället i människor. Inte bara materiellt, utan också psykologiskt. Men, det är också i Zenos blick som en värme uppstår gentemot den medfarna platsen och dess invånare. Han, som befinner sig med en fot i varje värld, lyckas se sitt hem på ett lite annat sätt och uppmuntrar Adele att göra samma. Bara för att de är fattiga är de inte odugliga på att älska.