Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Helena Granström är kulturskribent och författare. Bild: Viktor Gårdsäter

Recension: "Betydelsen av kärlek" – Helena Granström

Helena Granströms nya roman försöker förstå klyftan mellan män och kvinnor med hjälp av kvantfysik. Maria Ramnehill får en uppgiven och skrämmande bild av heterosexualitetens villkor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Helena Granström

Betydelsen av kärlek

Weyler förlag

Den moderna fysiken kan vara en källa till oändlig fascination. Jag slukar all populärvetenskap om svarta hål och kvantfysikens paradoxer utan att riktigt veta varför, utom att det är lika fascinerande som skrämmande. För visst kan kunskapen om att tiden är relativ rubba en hel världsbild? Ännu större konsekvenser har den kvantfysik som Helena Granström utforskar i "Betydelsen av kärlek".

LÄS MER: Recension: "Lilo" av Erik Hågård

Romanen inleds med att en författare, efter en osentimentalt skildrad otrohet (eller som berättaren rättar sig, ”rövknull”) får ett mail från läsaren Amelie Spetz-Rosén. Hon har drabbats av en existentiell kris av att läsa författarens essäer. Närmare bestämt av Hugh Everetts så kallade flervärldstolkning av kvantfysiken, som säger för varje möjlighet vi ställs inför, skapar varje vägval ett helt nytt parallellt universum. Vad spelar det då för roll, undrar brevskrivaren, att hon älskar sitt barn i den här världen, om hon misshandlar det i en annan?

Vad spelar det då för roll, undrar brevskrivaren, att hon älskar sitt barn i den här världen, om hon misshandlar det i en annan?

Everetts teori är en lösning på den kvantfysikens paradox som säger att något kan vara sant och inte sant på samma gång. Det är här kärleken kommer in i bilden, för Granström vill ta kvantfysiken till hjälp för att förklara all den ambivalens och osäkerhet som finns i kärleken. Mänskliga relationer och känslor uppvisar ju alla kvantfysikens märkliga konsekvenser: hur nuet kan påverka det förflutna, den subjektiva upplevelsens sanning, hur vi blir till olika personer i olika i relationer.

Det som följer är en meditation över kopplingarna mellan kvantfysik och kärlek, över möjliga världar och möjliga relationer. Det blir allt mer omöjligt för författaren att ge Amelie Spetz-Rosén ett svar. Åtminstone ett som lugnar, för i takt med att berättaren möter en ingenjör här, en småbarnspappa där och ett par poeter där skriver Amelie fler och fler mail.

Till skillnad från Granström, som har forskat i matematisk fysik, förstår jag inte särskilt mycket av teoriernas matematiska grunder, men fascineras av deras konsekvenser. Det är en lekfull och fantasirik roman och kvantfysiken visar sig vara full av bilder och metaforer som beskriver kärlekens paradoxer, åtminstone den heterosexuella. Jag är inte säker på att den klyfta mellan män och kvinnor som Granström gestaltar är nödvändig.

Jag är inte säker på att den klyfta mellan män och kvinnor som Granström gestaltar är nödvändig.

Kvantfysik är inte verkligheten, skriver Granström, utan en modell som med hjälp av avancerade beräkningar kan berätta något nytt om verkligheten. Det är en slags sanning som mer liknar fiktionens, eller den mänskliga förmågan till empati, där vi tolkar och förstår andra människors handlingar utifrån våra egna modeller av mänskligt beteende. Vilket i så fall betyder att vi kan ana oss till hur någon annan upplever något, kanske komma riktigt, riktigt nära att förstå varandra, men aldrig komma ända fram. Åtminstone är det så mellan författaren och de män hon träffar, för hur ingenjören, småbarnspappan eller poeterna egentligen upplevde relationen med berättaren, det hade hon ingen aning om.

Som modell över verkligheten är "Betydelsen" av kärlek oupphörligt fascinerande läsning. Jag vet inte om de ogenomträngliga män som berättaren försöker och mestadels misslyckas att skapa kontakt med, förklaras bäst av Everetts teorier. Det är knappast en naturlag att en man kan älska utan att bete sig som om han gör det, eller att kvinnor och män lever i parallella världar, oförmögna att mötas på riktigt. Som en bild av heterosexualitetens villkor, är den mer skrämmande än svarta hål och parallella världar. Men sen minns jag: modellen är inte verkligheten.