Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Recension: "Berör och förstör" – Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar

Poesiantologin "Berör och förstör" vill erbjuda unga läsare en väg in i dikten. Samtidigt är den ett vittnesmål om ett brutalt samhälle där röster som vill tala fortfarande blir tystade, skriver Karin Brygger.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Poesiantologi

Berör och förstör: dikter för unga

I urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar

Rabén och Sjögren

"Någon ropade i gryningen med främmande röst/Himlen tog inte emot." Dessa två utbrutna rader kommer från en dikt av Jasim Mohammed och går att återfinna i poesiantologin "Berör och förstör". Jag vill inleda med dem eftersom det ur det här verket stiger en polyfon kör av röster som berättar om just sitt främlingskap, sin ensamhet, sin erfarenhet, och den kören kan varken tystas eller förmildras av att boken har ett uttalat bildande och pedagogiskt syfte; att erbjuda unga läsare en väg till dikten, till språket.

LÄS MER: Farrokhzads dikt är förödande kontraproduktiv

Redaktörerna Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har valt ut sjuttionio dikter, satt dem samman i sju sviter för att visa att poesi tillhör alla, och att poesi kan tala om allt. "Dikten kan trösta och uppvigla, erbjuda ett rum där man får vara ifred", skriver de i förordet. Emellertid konfronteras man som läsare inte bara med bra samtidspoesi, utan också med insikten att många av dikterna är ett plågsamt vittnesmål om ett brutalt samhälle där röster som vill tala i dag fortfarande blir tystade och/eller inte räknas av majoriteten, eller makten, om man så vill.

Antologin presenterar därmed inte bara poesins möjligheter, utan är också en viktig inlaga om de villkor vi erbjuder varandra. Eller tvingas utstå, på grund av varandra. Arbetet med urval och representation ska sålunda tillmätas lika mycket beröm som ambitionen att visa unga människor att språket är ett rum de har tillträde till. Flera av berättelserna som träder fram ur sidorna talar dessutom om erfarenhet som knappt tidigare satts på pränt, som transerfarenheten. Samtidigt som antologin erbjuder en vidgning av språket, kanoniserar den det tidigare fördolda.

"Berör och förstör" är avsedd att ta vid efter "Kärlek och uppror" (1989), en älskad klassiker som en gång i tiden förde mig själv in i diktens värld. Det är kanske just i samläsningen av de båda verken som "Berör och förstör" framstår som förkrossande, som får mig att skriva fram dess smärta framför dess lekfullhet (för den finns också!).

"Kärlek och uppror" minns jag som en plats där både förtvivlan och sorg bereddes utrymme. Den bestående upplevelsen förblev att den tycktes peka bortom, mot en oupptäckt plats som också jag en dag skulle kunna nå. Den var ett löfte om kärlek, om fortsatt liv trots dödens närvaro. "Berör och förstör" talar i högre grad om brutna löften. "Bilarna brinner, husen möglar, polisen/kallar mig apa", skriver Daniel Boyacioglu.

LÄS MER: Recension: "Atlas över en invecklad värld" – Adrienne Rich

Vi vet alla att det kan gå till så 2019. Men när en enskild röst för fram den helt groteska kunskapen om att människor i dag kallas för apor av statens anställda kommer det så mycket närmare än när en tv-reporter talar om polisvåld och rasism. Många andra dikter är också värda att lyfta fram, Jenny Wrangborgs utmärkta bidrag till exempel, som lätt i tonen pratar fram den avgörande skillnaden mellan dem som arbetar för fickpengar, och de som gör det för att överleva. En av de mest ömsinta och rörande bidragen är Ragnar Thoursies dikt om ålderdomen. Hos honom kan en enkel fråga om vår grundläggande existentiella ensamhet ställas helt naket, av diktjaget till hans egna främmande och välkända hand: "Är detta jag?".

Den är placerad i slutet där den helt konkreta döden börjar breda ut sig över sidorna. Snyggt.