Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Yvonne Hirdman var tidigare professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet och har skrivit bland andra "Genus. Om det stabilas föränderliga former", "Den röda grevinnan" och en biografi om Alva Myrdal. Bild: Thron Ullberg

Recension: "Behandlingen" – Yvonne Hirdman

I sin nya dagboksbiografi betraktar genusprofessorn Yvonne Hirdman samtiden under 200 dagars cancerbehandling. Torgny Nordin läser en skarp bok om att åldras och att leva med kroppens begränsningar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Yvonne Hirdman

Behandlingen – 205 dagar i kräftrike

Ordfront

Tidsangivelsen är osäker, gissningsvis är det sent åttiotal. Yvonne Hirdman och Rudolf Meidner sitter på en lyxkrog i Stockholm och diskuterar livet. Två aktiva socialister, hemtama i maktens korridorer, men politik är ändå inte allt. Efter middagen frågar Hirdman den trettio år äldre Meidner om det finns någonting i livet som blir bättre när man blir gammal.

LÄS MER: Så blev naturen en lekplats

Deras möte är endast en glimt i kvinnohistorikern Yvonne Hirdmans nya bok "Behandlingen – 205 dagar i kräftrike". Det finns åtskilliga sådana glimtar i hennes bok; förbipasserande ansikten, namngivna akademiker och dito politiker, sedan länge döda släktingar, och så kamraterna i kampen, medsystrarna: Ebba och Gudrun, för vilka efternamn är överflödiga. Viktigare då med efternamn för dem hon av något skäl kanske inte står på lika god fot med, därför Agneta Pleijel och Lena Andersson.

Men "Behandlingen" är inte hennes memoarer från åren i kvinnokampen, utan Yvonne Hirdmans högst personliga dagboksanteckningar från en tvåhundra dagar lång strid, eller snarare belägring, av elakartad bröstcancer. Ja, det är dagboksanteckningar med allt vad som däri ryms, men också hågkomster och reflektioner artikulerade med intensitet och skärpa. Författaren är sjuk men inte slagen och berättelsen kryssar på ett lika autentiskt som osentimentalt vis mellan å ena sidan cancerbehandlingens obönhörliga biverkningar och å andra sidan ständiga, småilskna utfall mot den likaledes svårbegripliga samtiden.

Resan genom cancern är förstås förfärlig och det är bröstcancern som står i centrum i "Behandlingen". Det är emellertid inte en bok om sjukdomen i sig Yvonne Hirdman har skrivit; hon ger sig inte i kast med att förklara och förstå den, läsa på om dess orsaker, behandlingens skiftande faser et cetera. Det handlar heller inte om sjukvårdens eventuellt bristande resurser och aldrig någonsin hemfaller hon till klämkäcka tips om hur hon segrande vann striden.

Nej, "Behandlingen" går inte att beskriva med hjälp av militär metaforik. För boken handlar snarare om den subjektiva upplevelsen av hur fysiken och psyket sviker en och därmed vad man kan och vad man inte kan lita på. Och, slutligen, skildras erfarenheten av ett levt perspektivskifte där cancerbehandlingen efteråt framstår som generalrepetitionen inför det enda vi alla säkert vet väntar.

Sjukdomsskildringar, patografier, har blivit en snabbt växande litterär genre i vårt land

Varför Yvonne Hirdman valde att skriva en bok om sin svåra sjukdom berättar hon inte, möjligen är skälet självklart. Fast som den framstående historiker hon är hade jag ändå förväntat mig en kommentar. För sjukdomsskildringar, patografier, har blivit en snabbt växande litterär genre i vårt land och även om cancerfallen ökar, främst på grund av att vi blir äldre, förklarar det knappast fenomenet. Kanske har det att göra med vurmen för bekännelselittertur i allmänhet vilket i sin tur torde bottna i vår tids grandiosa självupptagenhet och monomana jag-centrering. Det senare är emellertid något författaren med skärpa kritiserar; en del av samtidsandan hon står främmande inför.

LÄS MER: När naturen slår tillbaka krävs hårda insikter

Hon skriver sin dagbok rappt och väl och till dess förtjänster hör tvivelsutan även alla hennes giftiga gliringar och intellektuella utfall, visserligen utan argument – det är ju en dagbok – men poängerna går fram ändå. Det handlar mycket om feminismens historia, men lika ofta om nyare feminismer vars finesser Hirdman finner obegripliga.

Vad var det då Rudolf Meidner svarade på hennes fråga, om det finns någonting i livet som blir bättre när man blir gammal? Yvonne Hirdman minns att han efter lång betänketid slutligen svarade: nej, det finns det nog inte.