Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Iman Mohammed debuterade i antologin "Blå blixt" 2013 och har utbildats på litterär gestaltning på Akademin Valand i Göteborg. Bild: Julia Lindblom

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Aureola" – Iman Mohammed

Poeten Iman Mohammeds förra bok avslutades med det mystiska ordet aureola som nu inleder den nya diktsamlingen med samma namn. Ulf Karl Olov Nilsson läser en vacker och våldsam – men lite skissartad diktsamling.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Iman Mohammed

Aureola

Anti

I mitt arbete som psykoanalytiker försöker jag vara uppmärksam på när ett ord dyker upp för allra första gången i terapin. Någon kanske alltid har kallat sina föräldrar vid förnamn men säger plötsligt ”mamma”, en annan har aldrig tidigare vågat uttala ordet ”ensam”, en tredje försöker i det längsta att undvika ordet ”palliativ”. Ord kan som bekant vara både obehagliga och ha ett sällsamt sug. Det helt nya ordet intar platsen för det som språkvetenskapen kallar ett hapax legomenon, alltså ett ord som förekommer en enda gång i ett sammanhang. Det relativt vanliga ordet satyr förekommer exempelvis endast en enda gång i Shakespeares samlade verk och på kristna webbplatser försiggår komplicerade diskussioner om hur många hapax legomenon det egentligen finns i Bibeln, omkring 1300 tycker jag mig förstå.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Den böjda modern går genom årets poesi

Saken är ju den att det ord som är alldeles nytt eller står helt ensamt får en specifik tyngd, om inte annat så av själva överraskningseffekten när ett tidigare obekant språkligt fält öppnar sig. Iman Mohammeds starka bok "Bakom trädet ryggar" från ifjol bestod av förtätade dikter på kortprosa kring mödrar, kroppslighet och våld. Det var en bok som hela tiden bevarade sin gåtfullhet och flertydighet och som slutade i följande: ”Maten i munnen. Runt området placerar sig en aureola.” En enda gång nämns det sista ordet, vilket efter lite uppslagsarbete visar sig kunna beteckna både den kristna glorian men också vara en fysisk benämning på ett rödaktigt ljusfenomen.

I Mohammeds nya dikthäfte – utgivet på lilla ambitiösa förlaget Anti – tar hon bokstavligen upp det sista ordet och låter det bli det första. Och samlingen börjar mäktigt med en inledningsdikt som måste citeras i sin helhet:

Det blå berget är tungt

inuti ögat

vill ta sig ut men

handen tvingar det in och

blundar.

LÄS MER: Anspråksfull lyrik utan risker

Jag tycker mycket om dikternas ton och anslag, inte minst som de presenteras här i ett vackert tunt häfte i liten handgjord upplaga. Riktigt helgjutet är häftet dock inte, det fungerar mer som en skiss, och vissa meningar skulle ha kunnat rensas på överflödiga ord. Men det finns ett osvikligt allvar och ett slags bred solidaritet som vidmakthåller läsningens nerv. Allra bäst är hur Mohammed i avskalade sentenser kan vända på perspektiv och riktningar, ”fötterna går till ett barn”, ”offret ser förövarens hand / över himlen”. Eller som i följande lika vackra som våldsamma rader:

Inga ljudvågor mot väggarna

skriken hörs ändå

väcker hårstrån i nacken

böjer sig mot våldet som mot ljus.