Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Recension: Arche – Nummer 66-67 – April 2019

Den Göteborgsbaserade tidskriften Arche utnämndes till Årets kulturtidskrift 2018. Sanna Samuelsson läser ett nummer som kretsar kring Fadern som figur i konsten och psykoanalysen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Tidskrift

Arche – Tidskrift för psykoanalys, humaniora och arkitektur

Nummer 66-67

Utkommen i april 2019

I Arches nya nummer citeras juryns motivering till priset: ”Arche påminner var och en av oss att det är ett arbete att bli människa, ett åtagande som aldrig upphör.” Det märks i numret, dess form är performativ i sitt allvar. Gjord i storformat, A3, med omslaget prytt av foton av 1500-talsmålaren Tintorettos målningar på Scuola Grande di San Rocco i Venedig.

LÄS MER: Recension: Glänta nummer 3-4/2018 med tema "Kärlek"

Detta nummer, 66-67, är på över 200 sidor. Det har, vad jag har kunnat utläsa, inget utskrivet tema, men ett som syns i texterna. Fadern som figur i konsten och psykoanalysen. En djupdykning görs i bildkonstnären Nils Ramhøjs mångåriga projekt om sin egen far. I en intervju med filosofen Julia Kristeva beskrivs en samtida rörelse mot en förvaltningens politik, där väljarna är på jakt efter en förlorad fader.

Numret har också ett slaviskt tema, med exempelvis Boris Groys översätta essä från 2014 om den ryska konstnären Aleksandr Dejneka och den atletiska kroppens återkomst i hans stalinistiska konst på 1930-talet. Men som inte positionerade sig mot en avantgardistisk estetik, som fascisterna gjorde, utan integrerade den. Här introduceras läsaren också till ”den gemensamma sakens filosofi”, formulerat av 1800-talsfilosofen Nikolaj Fjodorov, där den kristna idén om återuppståndelsen av alla döda skulle genomföras artificiellt med teknikens hjälp.

Det finns inte många kulturtidskrifter i dag där sådana idéer dryftas. En dröm för den bildningstörstande läsaren. Men vissa positioneringar som görs får en att undra över förutsättningen för att ”bli människa”. Numrets första kvinnliga skribent återfinns först på sida 112, med Naja Marie Aidts underbara dikter, följda av Ulrika Nielsens intressanta kortprosa-texter.

En queer läsare kan undra över tonen i redaktören Per Magnus Johanssons essä ”Fadern”, där han beskriver fadersrollens förändring. En mening som ”Pappan och mamman, eller – för att referera till den postmoderna situationen – vilka föräldrarna nu än är” kan inte uppfattas som annat än raljant.

Författaren Maxim Grigorievs essä om samtida svensk litteratur och individens identiska kreativitet är intressant, men sätter också likhetstecken mellan ytlighet och att dricka ”latte” (skribentens citattecken) på Åhlens City. Ett samband som kan betecknas som, just, ytligt.

LÄS MER: Recension: "The art of Banksy" – Galleri Fredstan

Vi som vill fortsätta att bli människor, trots ”postmoderna” familjer och ”latte”-drickande, får vara beredda på en och annan konservativ känga när man läser numret, vilket ärligt talat känns onödigt.