Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En turistbuss närmar sig pyramiderna i Giza, ett av antikens sju underverk. Bild: Lefteris Pitarakis

Recension: "Antikens sju underverk" – Allan Klynne

Mattias Hagberg läser Allan Klynnes bok ”Antikens sju underverk” och känner sig både besviken och hänförd.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Allan Klynne

Antikens sju underverk

Natur och kultur

I den så kallade arkitekturhallen på Röhsska museet hänger två glaserade tegelreliefer i starka färger. Den ena föreställer ett lejon, den andra en drake. Relieferna, som är över 2500 år gamla, kommer ursprungligen från Babylon, via Pergamonmuseet i Berlin. En gång var de en del av ett enormt byggnadskomplex som av antikens människor betraktades som något av ett mirakel.

Historikern och författaren Allan Klynne avslutar sin bok ”Antikens sju underverk” just där, framför de båda relieferna på Röhsska museet. Han påpekar att detta är samma reliefer som såväl kung Nebukadnessar II som Alexander den store en gång beundrade. Och han beskriver en vördnad inför tidens djup: ”Om inte detta ger en hisnande känsla av underverk, har man nog ingen känsla för antikens historia.”

LÄS MER: Recension: "Roms öde. Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång" – Kyle Harper

Jag har alltid tänkt att fascinationen inför fornlämningar har med tidens gång att göra – att det till syvende och sist handlar om en önskan att upphäva det eviga framåtskridandet och för ett ögonblick kortsluta tiden och frysa tillvaron. Det vill säga: låta då och nu existera sida vid sida.

Gång på gång har människor återvänt till resterna efter sina föregångare för att uppleva förundran.

Med sin bok om antikens sju underverk skriver Allan Klynne in sig i en lång historia. Gång på gång har människor återvänt till resterna efter sina föregångare för att uppleva förundran. Och gång på gång har skribenter av olika slag upprättat listor och guider över särskilt lämpliga mål för just denna förundran. Ja, redan för ett par tusen år sen började enskilda personer runt Medelhavet sammanställa förteckningar över gamla byggnadsverk som ansågs särskilt hänförande.

I sin bok utgår Allan Klynne från den mest kända uppräkningen. Han går igenom underverk efter underverk: pyramiderna i Egypten, Babylons hängande trädgårdar, Zeusstatyn i Olympia, mausoleet i Halikarnassos, Artemistemplet i Efesos, kolossen på Rhodos och fyrtornet på Faros. Han beskriver noggrant deras historia och vad som finns kvar idag. Framför allt lägger han tid på att försöka återskapa byggnadsverkens funktion och dess utseende.

Detta är, med andra ord, en bok för kalenderbitare. Här finns ett överflöd på mått och årtal.

Kanske kan man betrakta ”Antikens sju underverk” som en populärvetenskaplig guidebok, som en sorts inbjudan att uppleva den där hisnande känslan inför tiden som Allan Klynne själv beskriver på bokens sista rader. Ja, ibland lyckas han faktiskt förmedla en sorts hänförelse. Men alltför ofta drunknar framställningen i den överväldigande mängden av fakta. Det blir mer wikipedia än sakprosa. Mer korvstoppning än fördjupning.

Till slut önskar jag att författaren skulle ha börjat där han slutar. I hans ”hisnade känslor” inför relieferna på Röhsska museet öppnar han ett schakt i tiden som han gärna hade fått utforska grundligare. Där närmar han sig något existentiellt.

Gravyr från 1800-talet som föreställer kolossen på Rhodos. Kolossen var ett monument över solguden Helios som restes på 280-talet f. Kr. och mätte 33 meter. Kolossen stod bara i 50-60 år innan den förstördes i en jordbävning.. Bild: Sidney Barclay

Tyvärr kommer jag inte att ta med mig så mycket från den här boken. Kanske kommer den att fungera som ett uppslagsverk inför någon resa. Kanske kommer jag att ta fram den när något av barnen ska göra ett arbete i skolan. Men annars kommer den att bli stående i bokhyllan.

Hans ”hisnade känslor” inför relieferna på Röhsska museet öppnar han ett schakt i tiden som han gärna hade fått utforska grundligare.

Jag tänker att vi kan kräva mer av den akademiska sakprosan. Jag tänker att den kan förmedla så mycket mer än bara baskunskaper.

Jag vet att jag är hård, kanske väl hård. För i ärlighetens namn har Allan Klynnes bok påverkat mig – åtminstone på ett sätt. Sen jag läst den har jag flera gånger tagit vägen förbi Röhsska museet. Tyst har jag blivit stående framför relieferna från Babylon och känt tiden upplösas. Och det är ju något av ett under.