Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Recension: ”Allt kommer att bli bra” av Jonas Sjöstedt och Jessica Nordin

Vänsterledarens nya bok har av flera kritiker blivit utskälld för sin tråkighet. Björn Werner hittar nya kvaliteter med vänsterledarens memoarer.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Allt kommer att bli bra

Jonas Sjöstedt och Jessica Nordh

Inläst av: Jonas Sjöstedt och Jessica Nordh

Albert Bonniers förlag

Det är inte alls roligt att läsa Jonas Sjöstedts politiska memoarer. Det handlar inte bara om textens pratiga ton, eller att den är tröstlöst tjock. Det handlar om att Sjöstedt verkar tro att någon enda person faktiskt bryr sig om hans karriär på den orimliga detaljnivå som han gett sig an att beskriva den. Så mån är han om att inte ens en parentes av hans politikergärning ska gå till spillo att han lejt sin gamla pressekreterare Jessica Nordh för att hjälpa honom skriva boken. Inte för att – som man kan tro – ge ytterligare ett perspektiv på den politiska processen. Nej då. Hon har mest bara hjälpt till att skriva det Jonas inte hunnit själv – om sig själv.

Redan efter några hundra sidor står det klart att detta är en omöjlig uppgift att ta sig an som seriös läsare. Jag är betydligt mer nördigt intresserad av policyprocessen än gemene man. Ändå är det omöjligt att (trots att jag får betalt för det) tvinga sig igenom denna tröstlöst tjocka bok. Vartenda halvframgångsrikt policybeslut ska vädras. Vartenda urvattnat möte med Stefan Löfven skildras i förbittrad detalj. Varenda tågresa till något partidistrikt i en landsände Gud glömde lyfts fram. Så jag gör det enda rätta. Jag börjar lyssna på boken som ljudbok i stället.

LÄS MER: Vänsterledaren: ”Aldrig mer passivt stöd till S”

Då händer något otroligt. Jonas Sjöstedt har själv läst in stora delar. Han gör det med den trygga, stadiga, norrländska stämma som varit en central del av hans ganska goda förtroendesiffror under åren. Med detta som stödhjul öppnar sig boken plötsligt framför mig. I stället för ett berg att bestiga rör jag mig nu genom boken i det där närmast meditativa tillstånd som uppstår efter några minuter av att lyssna på sjöväderrapporten. Sjöstedts evighetslånga rapporter om stressåkommor, partimöten, opinionsmätningar och utsjasade partikollegor flyter förbi mig som små, lätta moln på en klarblå himmel.

Om han förstått att han inte är någon vinnare hade han kunnat framställa sig själv som en.

Nu tror jag inte att någon vill att ens politiska karriär ska fungera bäst som avslappningsmusik. Det förstår jag mycket väl. Grundproblemet är bara att Jonas Sjöstedts karriär är just sådär småtråkig som livet är för de flesta av oss. Det är en historia om en partiledare som gjort sitt bästa utifrån ganska dåliga förutsättningar – och vad det verkar gjort ett helt okej jobb.

Inte ett jättebra jobb, med tanke på all utbränd personal han lämnar efter sig i sin överdrivna arbetsiver. Eller med tanke på alla pengar han verkar plöja ner i olika strategikonsulter för att utveckla Vänsterpartiets målgruppstänk. Men ändå, helt okej. I slutändan har han slitit ut sig själv lite för mycket, fått lite problem med övervikten, men gjort ett ganska så bra jobb som ledare av ett ganska framgångsrikt parti.

LÄS MER: Sjöstedt sågar Löfven: ”Gärna granne men en politisk besvikelse”

Det är ju ganska bra. Men det blir ingen vidare story. Bra berättelser handlar om vinnare och förlorare. Inte strävsamma medelmåttor (det är vi ju alla själva och vet redan allt för mycket om).

Jag rekommenderar att lyssna på ljudboken innan läggdags, när du lagar mat eller när du tar en vända i löpspåret.

Hade Jonas Sjöstedt haft denna lite mer ödmjuka självbild hade boken paradoxalt nog kunnat bli bättre. Om han förstått att han inte är någon vinnare hade han kunnat framställa sig själv som en, genom att fokusera på de stora förlusterna och de (få) stora framgångarna. Visat läsarna hur tankarna gick vid några viktiga historiska händelser i hans långa, långa politiska karriär.

LÄS MER: "Löfvens politiska mål var att gå högerut"

Så blev det inte. Boken förblir förstås ett viktigt historiskt dokument för den handfull statsvetare som kommer läsa den när den politiska historien över det tidiga 2020-talet en dag ska skrivas. För oss andra kan jag rekommendera att lyssna på ljudboken innan läggdags, när du lagar mat eller när du tar en vända i löpspåret. Säga vad man vill, men Sjöstedt har en väldigt bra läsröst.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.