Bland Sveriges etablerade och alltjämt verksamma författare är Gerda Antti möjligen den äldsta. Hon fyller 93 år i augusti och i dagarna publiceras hennes tjugonde bok. Hon växte upp i Övertorneå, bodde några år i Stockholm men har tillbringat större delen av sitt liv på en lantlig gård några kilometer utanför Kisa i Östergötland.
Debuten skedde 1961 på Bonniers med en tunn volym i Lilla lyrikserien. Det dröjde till 1977 innan genombrottet kom med novellsamlingen ”Inte värre än vanligt”. Sedan dess har hon i ett antal romaner – som ”Ett ögonblick i sänder”, ”Jag reder mig nog” och ”Det är mycket med det jordiska” – skildrat landsbygdens folk, framförallt kvinnorna, och vunnit en trogen läsekrets.
På senare tid har Gerda Antti övergivit den rena fiktionen och skriver i stället ett slags självbiografiska tankeböcker – ”funderingsböcker” som hon själv gärna kallar dem. 2015 kom ”Livet omkring”, några år därpå ”Här i världen” och nu ”Alla mina dagar”. Typografiskt skiljer den sig från föregående volymer. Att texten har ojämna rader gör att den, åtminstone av biblioteken, klassas som lyrik. Stilistiskt och innehållsmässigt liknar den dock i allt väsentligt de tidigare tänkeböckerna, även om tonen har mjuknat.
Hon upprörs inte längre så till den mildra grad av vissa företeelser i samhället, retar sig varken på politiker eller feminister; läsaren har ingen anledning att bli irriterad på hennes konservativa åsikter eller nickande mumla att ”där slog du minsann huvudet på spiken”. Ibland kan jag sakna gnället, bitskheten och tjurigheten. Men den sträva humorn finns tack och lov kvar.
Läsaren har ingen anledning att bli irriterad på hennes konservativa åsikter eller nickande mumla att ”där slog du minsann huvudet på spiken”
Utsikten är annorlunda. Författaren har lämnat den lantliga gården och flyttat till en lägenhet i tätorten Kisa. Hon blickar inte längre bort mot skogen, ängarna och djuren utan sitter på balkongen och ser ut över det måttligt myllrande folklivet på Stora torget. Hon tar en promenad och slår sig ner på en bänk på kyrkogården eller nära den trafikerade vägen vid bensinmacken. Hon iakttar och funderar samtidigt som trädens löv rör sig i vinden.
Visst intresserar Gerda Antti sig för samtiden och omgivningarna men inte på samma nyfikna och skarpsynta sätt som förut. Hon ”springer inte runt och rantar”. Det mesta handlar om att fördriva i första hand dagarna men även nätterna: lyssna på radion, lösa korsord, lägga patiens, läsa tidningarna, baka bröd, laga mat och vila middag.
Men sen, vad gör man sen i sin ensamhet? Telefonen ringer sällan. Man tänker på den förestående döden och undrar om det finns ett liv efter detta. Man saknar dem man mist. Man pratar med sin själ och sitt samvete och somnar i stolen framför teven. Man gläds åt morgonkaffet och åt ett par glas vin på eftermiddagen. Kanske tar man en sömntablett för att somna. Man blir arg på den gamla kroppen som hinner börja med sitt pinkeri innan man har nått fram till toaletten.
Det är en både vardaglig och märklig text, hundra glesa sidor med ojämna rader, full med upprepningar och omtagningar, men samtidigt tät, suggestiv och betydelsemättad. Om jag läser den en gång till kommer jag att förstå något nytt.
Jag tänker på min egen mamma, knappt två månader äldre än Gerda Antti. Hon klarar sig också själv i egen lägenhet, men vad tänker hon under sömnlösa nätter? Vi talar ofta med varandra men sällan om ensamhet, saknad, sorg och förgänglighet. Vi pratar om trevligare saker. Men nog finns skuggan där även om vi försöker ignorera den.
LÄS MER:Recension: ”Djuriska” av Johan Espersson
LÄS MER:Recension: ”Svarta S:t Barthélemy” av Fredrik Thomasson
LÄS MER:Recension: ”Vår del av natten” av Mariana Enriquez
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.