Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Recension: ”1795” av Niklas Natt och Dag

”Det känns högtidligt och något ödesmättat redan från start” skriver GP:s Maria Näslund om den avslutande delen i Niklas Natt och Dags trilogi om det smutsiga, skrämmande 1700-talslivet i Stockholm.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Kriminalroman

Niklas Natt och Dag

1795

Forum

Året har blivit 1795 och med den avslutande delen i trilogin är det dags för sagan om staden mellan broarna att få sitt slut.

Det känns högtidligt och något ödesmättat redan från start; bara genom att läsa den inledande personförteckningen förflyttas man till det Stockholm där alla som vi har lärt känna har sin hemvist eller i alla fall rör sig. Inom loppet av några sekunder sänker sig ett mörker, man känner den kalla fukten, hör röster i gränderna och kan se skuggorna av välbekanta figurer.

Det är en skrämmande, smutsig och stinkande plats där ondska och våld lurar bakom varje hörn och där en ständig ovisshet om tillvaron håller människorna i ett stadigt grepp. Ändå vill man dit – med litteraturens trygga reseskydd.

LÄS MER: Recension: ”Agenturen: Ett livsavgörande beslut” av Christina Larsson

När Niklas Natt och Dag debuterade med ”1793” för fyra år sedan var det som att någon hade hittat portalen till slutet av 1700-talet och presenterade sitt titthål i tiden. Men det var inte till de fina salongerna eller uppsluppna sångerna; här fick man se vad som hände bakom fasaden och det var ingen vacker historia.

Som kriminalhistoria har trilogin varit spännande hela vägen med en smart intrig där varje roman består av fyra delar och skiftande perspektiv.

Natt och Dag skriver förstås fiktion, men med imponerande research om denna tid i ryggen och med miljöskildringar som ibland känns mer verkliga än en dokumentär. Hans universum är brutalt och våldsamt och väljer man att titta in här så får man sannerligen leken tåla. Bokserien marknadsförs som Bellman noir och det är lika passande som det är säljande.

Som kriminalhistoria har trilogin varit spännande hela vägen med en smart intrig där varje roman består av fyra delar och skiftande perspektiv. Den avslutande ”1795” präglas just av det faktum att vi ska nå ett slut, vilket anas i huvudpersonernas tankar kring skuld, försoning och själva existensen. Här finns ett genomgående vemod som berör mer än männens eviga jakt på varandra och andra.

LÄS MER: Recension: ”Box” av Camilla Läckberg och Henrik Fexeus

För egen del är jag besatt av språket och nästan mer intresserad av hur orden faller än människorna i berättelsen. Det finns deckare där språket fungerar, andra där det flyter snyggt och nästan obemärkt och så finns det sådana där språket kliver fram och med sin närvaro höjer nivån på hela tillställningen. Efter bara någon sida (egentligen några meningar) kan man ana vilken typ man har att göra med och det tråkigaste som finns är ett språk som genast andas mall och verktygslåda.

Ibland måste jag läsa om en mening flera gånger för att känna på rytmen och höra ordföljden – och jag blir sällan besviken.

Det gör inte språket i ”1795”. Däremot andas det hela tiden i takt med sin berättelse och det doftar 1700-talets slut som tagit ett uppfriskande och renande bad i modern tid. Det lyckas faktiskt att både passa in i sitt sammanhang och samtidigt sticka ut och ta plats.

Ibland måste jag läsa om en mening flera gånger för att känna på rytmen och höra ordföljden – och jag blir sällan besviken. Oavsett intresse för historiska kriminalromaner så är det svårt att motstå en bok som inleds med följande mening: ”Borta är den sälla låten från stråke och sträng, den som nyss fyllde hans värld och kom honom att glömma allting annat.”

LÄS MER: Deckarna du ska sluka i september

Utan att avslöja ödet för Cardell, Winge, Knapp, Ceton och de andra så kan man i alla fall säga att Natt och Dag får ihop sin svarta berättelse. Det är ett slut som på något sätt känns självklart men till sist också en gnutta hoppfullt, vilket onekligen kan behövas efter den här ganska tunga tidsresan.

Här finns personer och scener att minnas (och några att helst glömma), men det är utan tvekan Stockholm som har den egentliga huvudrollen och det är den fantastiska skildringen av staden mellan broarna som stannar kvar.

LÄS MER: Recension: "1794" – Niklas Natt och Dag

Missa inget från GP Kultur

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.