Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/2

Recension: "1794" – Niklas Natt och Dag

Niklas Natt och Dag följer upp sin debut ”1793" med en klassisk berättelse om kampen mellan ont och gott. Men Martin Engberg slipper gärna stå lutad över kroppar som lustfyllt lemlästas när han slår upp en bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Deckare

Niklas Natt och Dag

1794

Bokförlaget Forum

Suget som omedelbart griper läsaren i Niklas Natt och Dags ”1794” känns igen från debuten som detta är en uppföljare till. Romanen är indelad i fyra bastanta delar. I den första förs pennan av en Erik Tre Rosor som sitter på hospitalet och i sin skildring återger varför han hamnat där.

Vi tas med till ön Barthélemy som under Gustav III blev svensk koloni och en plats där Sverige involverade sig i slavhandeln. Det här är en roman där människans ondska demonstreras på ett flertal sätt. I den andra delen söks debutens överlevande huvudperson upp, före detta soldaten Cardell, av en änka vars dotter mördats bestialiskt under bröllopsnatten. Hon vädjar om hjälp.

LÄS MER: Recension: "Ingen plats för mig" – Katia Wagner

Det Sverige ”1794” utspelar sig i härskas av friherren Reuterholm. Gustav III har skjutits under en maskeradbal. Sonen är ännu inte myndig och Hertig Karl har överlåtit makten åt Reuterholm. En nyckfull härskare. Nyligen har han förbjudit ”kulörta tyger”; de många är tvungna att klä sig i grått. Endast de mäktigaste kan ställa sig över förbudet.

Natt och Dag vet hur han ska sota bilden i en skildring där huvudpersonerna rör sig mellan dårhus, spinnhus och gistna bostäder. Pottan töms i gränden. En bra krog har färskt sågspån på tiljorna. Men Natt och Dags roman är inte bara en mörk, utan också blodig gobeläng. I den värld författaren skapat finns det mörkermän som tolkat upplysningens idéer om en naturrätt efter eget skön: om människan är natur finns ingen högre makt som dömer och ser. Det ger den starke rätt att följa sina begär, vilka de än är.

Några av de dåd som sker i den andan skildras med en sådan lustfylld detaljrikedom att läsaren själv hamnar i den perverse voyeurens position. Effekten är obehaglig. För att inte säga av tveksamt estetiskt värde. Men Niklas Natt och Dag är förstås inte ensam i populärkulturen om att i underhållningssyfte förevisa kroppar som det skärs i. Avsikten är att förfasa.

H P Lovecraft ville frammana skräcken för en kosmisk ondska med hjälp av Cthulhu. Ett gudalikt monster med bläckfiskliknande huvud och en fjällig människas kropp. I Niklas Natt och Dags roman är känslan av just en kosmisk ondskas närvaro mycket påtaglig. Dock finns det bara människors ansikten bakom maskerna i de ockulta riterna.

Det är bara att inse, som litterärt skildrad stad kommer Göteborg inte i närheten av detta.

I grund och botten är ”1794” alltså (till skillnad från till exempel en sådan skräckroman som Bret Easton Ellis ”Imperial Bedrooms”, som jag uppfattar som en amoralisk skildring) en klassisk berättelse om kampen mellan ont och gott. Huvudpersonen, Jean Michael Cardell, kämpar för att upprätthålla en moralisk ordning i en laglös värld.

Intrigen är som förra gången skickligt byggd. Med de begränsningar en intrig alltid har. Trådar ska fogas samman. Förlopp rekapituleras. Ytterligare en vändning klämmas in. Det är synd i de fall stämningen trängs undan för maskineriet.

LÄS MER: Recension: "Den blinde konungens spira" – Nils Håkanson

Men Natt och Dag är flinkare än de flesta i detta, också med internationella mått mätt. Dessutom skriver han med en språkbegåvning som särskilt i den första delen briljerar i sin lek med en tidstypisk språkklang. Stockholmsskildringen orkar jag inte ens nämna. Nyligen kom Nils Håkansons ”Den blinde konungens spira”, också den en intrigroman med kartor över ett historiskt Stockholm på pärmarnas insidor. Det är bara att inse, som litterärt skildrad stad kommer Göteborg inte i närheten av detta.

Personligen slipper jag gärna stå lutad över kroppar som lustfyllt lemlästas när jag slår upp en bok. Trots det har jag svårt att se hur jag skulle kunna låta bli att läsa också ”1795” när den kommer ut.