Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

Recension: "Årsboken" – Sven Olov Karlsson

I sin novellsamling "Årsboken" låter Sven Olov Karlsson det urbana Sverige möta avfolkningsbygden. Maria Domellöf-Wik läser tolv lågmälda berättelser fulla av politisk sprängkraft.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Novellsamling

Sven Olov Karlsson

Årsboken

Natur och kultur

LÄS MER: Recension: "Ert blod på mina broddar"

I sin Augustprisade bygdeskildring "Osebol" utgår Marit Kapla från djupintervjuer med människorna i sin hemby, och omvandlar journalistik till litteratur. Sven Olov Karlsson är inne på liknande spår. Även han riktar strålkastarljuset bort från centrum mot dem som blev kvar i byn. Men hans metod är en annan, och hans skönlitterära noveller liknar journalistiska socialreportage i miniformat.

Redan omslaget till "Årsboken" antyder vad som komma skall.

Bilden påminner om en gammal almanacka, vars försättsblad ringas in av lingonris i ett klädsamt mönster. I oredan på mitt skrivbord blir boken liggande. När jag ska ta med den hem från redaktionen tänker jag först irriterat: "Va, har jag råkat ställa kaffemuggen på den?" Två stora bruna, missklädsamma, kaffefläckar framträder tydligt, närmast kladdigt, i högra hörnet. Vid närmare anblick är det inte jag, utan formgivaren, som varit framme och kladdat.

Ordet noveller står skrivet lite slarvigt med blyertspenna, som en anteckning någon kastat ner på ett papper i förbifarten. Som klotter, som skräp, det vi helst inte visar upp för andra.

LÄS MER: Årets tio bästa deckare 2019

Precis det kännetecknar också de tolv berättelserna: de lyfter fram det bortprioriterade, föraktade, otidsenliga, utdömda, snöpliga. Efter ett decennium präglat av medialiserad perfektion känns det närmast som en befrielse.

Efter ett decennium präglat av medialiserad perfektion känns det närmast som en befrielse.

Novellerna väcker samtidigt frågor om vems prioriteringar som gäller, och synliggör klassförakt.

Redan 2013 Augustnominerades Sven Olov Karlsson för "Porslinsfasaderna" som enligt juryn "gav bygderomanen en plats i 2000-talet". Med reportageböcker som "Svenska ödehus" och "Brandvakten" om den stora skogsbranden i Västmanland 2014 visar han också hur ledigt han rör sig mellan fakta och fiktion.

Den nya novellsamlingen är lika otidsenlig som en hembygdsförening, lika mångbottnad som ett kärr i den svenska urskogen. Här täljer författaren fram ett brett svenskt persongalleri: från avfolkningsbygdens original till nätets mest utstuderade spinndoktor, som i det tysta samlar massorna på sin webbdomän och tankesmedja Skattesanning.nu.

Prosan är avskalad och lågmäld, och drabbar kanske just därför extra starkt.

Vi möter barnskötaren Iris, den åldrande flygstewarden Kevin. Ellen som går i femman och skriver en uppsats hon senare skäms över. Emmy som lämnas ensam på gården med allt slit sedan maken Seved dött av en allergichock efter att ha trampat i ett jordgetingbo.

LÄS MER: Recension: "Jag studerade en gång vid en underbar fakultet" – Tua Forsström

Detaljerna flödar, unga möter gamla, stadsbor möter lantisar, och nya perspektiv tillförs. Miljöerna varierar men förblir intressanta: från varuhuset Åhléns intill Drottninggatan under terrordådets första timmar, till byn där årets höjdpunkt är cruisingen med vräkiga raggaråk runt Jussi Björlings torg med allt högre promillehalt i blodet.

De flesta huvudpersoner tillhör det som förr i tiden kallades allmogen, ståndslösa människor i bondesamhället, på modernare svenska: allmänheten. Andra befinner sig tvärtom i en urban bubbla av självhävdelse.

Mellan raderna, i Sven Olov Karlssons omsorgsfulla beskrivning av dessa människor och deras vardagliga förehavanden, ekar en skriande ensamhet.

I en tid där det alldagliga kommit att föraktas känns hans "Årsboken" som ett välbehövligt politiskt statement. Kanske måste vi åka tillbaka till byn för att komma vidare, skapa ett mindre polariserat tonläge och inse att vi människor ändå är mer lika än olika i all vår vilsenhet.

LÄS MER: GP:s kritiker väljer årets bästa romaner 2019