Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Linda Skugge slog igenom redan i tonåren som krönikör i Expressen och har sedan dess givit ut flera böcker, driver förlag och PR-byrå. Bild: Niklas Hellgren

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Äktenskap" – Linda Skugge

I sin nya novellsamling utforskar Linda Skugge äktenskapet i sex korta berättelser. Martin Engberg önskar att fantasin fått ta mer plats än medieverkligheten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Noveller

Linda Skugge

Äktenskap

Piratförlaget

Det är synd om människan: vi sitter fast i vardagen med vår ostyriga eller obefintliga sexdrift. Vår oförmåga att njuta av det lilla i tillvaron. Som trots all längtan efter ohämmad frihet och knapplösa knull är det vi erbjuds. Det är svårt att leva tillsammans och lika svårt att leva ensam. Damned if you do, damned if you don't. Så ungefär kanske temana i Skugges novellsamling skulle kunna sammanfattas. Undertitel ”Sex berättelser”. Ordvitsen bejakad.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vi möter paret som driver psykologimottagning tillsammans och börjar gräla om hur färgen på en soffa bäst ska beskrivas. Hon som alltid varit en ”en schysst tjej”, en feministisk förebild, vars man lämnat henne för den spetsigare kulturskribenten. Väninnan på stranden som formulerar utopin som en relation med en man som inte önskar att ha sex med henne. Med flera.

Redan tidigt förstår jag vad det är meningen att jag ska skratta igenkännande åt, särskilt om ”jag” är ett stycke urban människa uppdaterad på Stockholms kulturvärld. Novellerna refererar tätt till artiklar och skribenter på DN, ibland är det nästan som att de vill gå i debatt med ett tidningsmaterial utanför bokens pärmar. Det gör fiktionens hinna tunn och att potentialen som finns här inte får det fokus som den skulle behöva. Och visst roas jag av en satir som ”Apan” om att bli intervjuad av frilansare som arbetar gratis för olika ”plattformar” och bara pratar om sig själva, men sedan ska också den berättelsen skrivas in i nyhetsflödet genom att huvudpersonen antastas av en kulturpersonlighet. Säkert är det som författaren skriver på försättsbladet ”endast överdrifterna är hämtade ur verkligheten”, men metablinkningarna mot nyhetsflödet gör att det dröjer innan jag ser när novellerna också formulerar något om det svåra i att leva eller inte leva tillsammans. Över lag önskar jag att de mycket korta texterna fått mer utrymme att utvecklas. De slutar ofta vid en punkt där en fördjupning skulle ha behövts.

Vad hade hänt om författaren låtit rösten som skriver brevet i ”Häradsbetäckarna” gå på sida upp och sida ned med sin furiösa uppgörelse? Och om den smärtsamma ”Fåtölj 311” fått mer tid på sig? Ifall fantasin fått dominera mer än medieverkligheten? Kanske hade fått det som är verkligt i novellerna – och verkligt kännbart – att stiga fram starkare.