Den San Francisco-baserade författaren Rebecca Solnit hör till den moderna essäformens förnyare. På ett plan är hon en arvtagare till klassiker som Montaigne och Thoreau, Walter Benjamin och Virginia Woolf; på ett annat är hon helt fri i sina rörelser mellan olika skrivformer och förhållningssätt, mellan konkret promenerande och metafysisk spekulation.
Hennes böcker sträcker sig från kulturhistoriska undersökningar, som i boken om fotografen Eadweard Muybridges landvinningar i slutet av 1800-talet, till samtidsförankrade frågeställningar av mer politisk art, till exempel i skildringarna av provsprängningsområdet i Nevadaöknen, orkanen Katrinas härjningar och, nu senast, om efterverkningarna av kärnkraftsolyckan i Fukushima (i London Review of Books, 10 maj).
Det är ett påtagligt nomadiskt skrivsätt som betonar att ”guldåldern, drömtiden, är nu”. Läsaren är verkligen mitt i skeendet, i de tankar som är på väg att omvandlas, och Solnit är en författare som bokstavligen använder fötterna. Naturligtvis i Wanderlust, den magnetiska boken om promenerandets historia, men alla Solnits böcker tar sig till fots genom världen. Den fysiska långsamheten gör att det går snabbt i tanken. Språket etsar sig fast, men är suddigt i konturerna, öppnar sig mot sina omgivningar.
Hon skriver lika mycket om den inre världen som om den yttre, och texten förändrar karaktär genom de transformationer som pågår. Eller som det formuleras i den bok som nu ges ut i svensk översättning, Gå vilse. En fälthandbok: ”Sakprosan känns fotografisk för mig; den innebär samma utmaning när det gäller att hitta en form och ett mönster i det stoff som redan finns därute och samma etiska förpliktelser i förhållande till ämnet … I essäer är det idéerna som är huvudpersoner, och de utvecklas ofta ungefär som karaktärer hela vägen fram till den överraskande upplösningen.”
Gå vilse. En fälthandbok (eller som den heter i sitt engelska original A Field Guide to Getting Lost) är en av Solnits verkligt centrala böcker, dels därför att det är den mest självbiografiskt förankrade av hennes berättelser (inklusive överlagringar av dokumentärt och fantasi- artat material), dels därför att den på ett så experimentellt vis prövar möjligheterna att skriva sakprosa, just genom att upplösa gränserna mellan drömskt flytande passager och fysiskt påtagliga iakttagelser. Det handlar om det konstnärliga behovet av att gå vilse, att hamna någon annanstans än där man ursprungligen hade tänkt sig. En av Rebecca Solnits elever under en workshop har med sig ett citat från en av Platons dialoger och frågeställningen blir också något av den röda tråden i denna bok: ”Och på vilket sätt tänker du söka efter det som du inte alls vet vad det är?”
Rebecca Solnit färdas genom sitt eget liv, via minnen av suddiga familjeförhållanden och trasiga kärlekshistorier, erfarenheter av 1970- och 80-talens punk- och undergroundkulturer, möten med konceptkonst och antropologiska metoder, platsspecifika förhållningssätt och mytiska berättelser. Fram växer något som påminner om Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, men förankrat i en ny tid, som är essäistisk på ett annat vis än tidigare och gör frågeställningarna mer uppbrutna, lösdrivande, ofullständiga. Det gäller inte minst kapitlet Två pilspetsar, där läsningen av Dantes gudomliga komedi förbinds med ormarnas närvaro i öknen och med Alfred Hitchcocks tvetydiga skildring av livet i San Francisco i filmen Vertigo.
Rebecca Solnit återkommer till platserna som varit avgörande i hennes liv, till köksborden och bergsstigarna, verandorna och strandremsorna, och hon har en förmåga att få detta att bli vibrerande och fysiskt kännbara miljöer, fulla av väntan och möjliga förvandlingar. ”Platserna blir minnets konkreta landskap, det som formade oss, och på något vis blir även vi till platser. Det är dem vi kan ta i besittning och de som i slutändan gör detsamma med oss.”
Boken avslutas med en mystisk dröm om en sköldpadda som Rebecca Solnit bär försiktigt framför sig, med varje ruta på det rödbruna sköldpaddsskalet tydligt urskiljbar, samtidigt som djuret läcker massor av vatten, som om det vore en fontän. När hon vaknar förstår hon att det har med hennes barndoms sovrum att göra, i en typisk förortsvilla, ett enplanshus i vinkel. En gång när hon var liten hade hon ridit på en Galapagossköldpadda i en djurpark, och en av hennes bröder hade haft en sköldpadda som husdjur.
Men sköldpaddan blir också en påminnelse om en nödvändig långsamhet och under ett besök i öknen vid Death Valley hittar hon en sköldpadda mitt på motorleden, på väg att bli överkörd. Hon bär iväg den i en kökshandduk och placerar den ett tiotal meter in i ökensanden, i samma väderstreck som den tidigare vandrat.
Själva idén om sköldpaddan återkommer långt senare i kapitlet när Rebecca Solnit besöker San Francisco Zen Center, som en gång startades av Shunryu Suzuki, zenmästaren bakom boken Zen Mind, Beginner’s Mind. Abboten Paul Haller håller ett anförande om en blind man, kallad Sköldpaddsmannen, som regelbundet kommer till zencentret för att sälja kolor, och som behöver hjälp med att ta sig över gatan. ”Det är okej att inse att man faktiskt behöver hjälp”, säger Haller, men utifrån de ganska triviala iakttagelserna växer ändå något slags andlig visdom som Solnit använder sig av. Det är nu inga konstigheter som beskrivs. Språket är oftast rakt och inriktat på att fånga de specifika detaljerna. Men plötsligt öppnar sig perspektiven och man blir varse det som överraskar.
långsamhetens lov. Sköldpaddan återkommer på flera platser i Rebecca Solnits bok. I drömmar, i barndomsminnen och i mänsklig skepnad.
