Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Hårdkokt med katt. Raymond Chandler med katten Taki. Chandler hade åtminstone två katter med det namnet, den första dog kring jul 1950, vilket blev så hårt för Chandler att han inte orkade skriva julkort det året (vilket återges i boken Raymond Chandler Speaking). Året därpå kom Taki nummer två in i familjen.

Raymond Chandlers stjärna lyser ännu stark

Den som önskar sig en rak story vänder sig inte till Raymond Chandler. Han syr ihop sin story till ett lapptäcke och fångar samtidigt, och kanske ofrivilligt, det moderna samhällets alla paradoxer. Nu ges hans romaner ut igen, Mattias Hagberg har läst de två första.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

ROMAN
Raymond Chandler 
Den stora sömnen 
Översättning Mårten Edlund
Modernista 

 

Roman
Raymond Chandler 
Farväl, min älskling 
Översättning Mårten Edlund
Modernista 

Den som önskar sig en rak story vänder sig inte till Raymond Chandler. Likt ett lapptäcke syr han ihop sin story och fångar samtidigt, och kanske ofrivilligt, det moderna samhällets alla paradoxer. Nu ges hans romaner ut igen, Mattias Hagberg har läst de två första. 

Utan Raymond Chandler hade den moderna kriminalromanen aldrig sett ut som den gör i dag. Det var med honom, och ett par andra författare i trettiotalets Kalifornien, som deckaren förvandlades från mordgåta i herrgårdsmiljö till en realistisk berättelse om ond bråd död. Man kan säga att Raymond Chandler och hans kollegor tog mordoffret från slottets bibliotek och kastade ut det i gränden. De övergav pusseldeckarens konstlade intriger till förmån för det socialrealistiska. 

I sommar påbörjar det lilla förlaget Modernista en ambitiös nyutgivning av alla Raymond Chandlers romaner. Först ut är debuten och genombrottsromanen Den stora sömnen från 1939, följt av den mindre kända Farväl, min älskling från året efter, båda med den ironiske, desillusionerade och kedjerökande privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. 
Detta är en bra nyhet. Inte bara för de med intresse för kriminallitteratur, utan ännu mer för alla som försöker förstå den moderna litteraturens väsen. 
Under de senaste åren har Raymond Chandlers stjärna stigit. Många ser honom i dag som en av nittonhundratalets mest betydande amerikanska författare, helt i klass med storheter som Ernest Hemingway och Flannery O’Conner. 
Fredric Jameson, inflytelserik amerikansk litteratur- och kulturteoretiker, har till och med velat lyfta upp honom på nivå med modernistiska ikoner som Virginia Woolf och Vladimir Nabokov. 

Själv läser jag honom som en föregångare, som en författare med en ovanlig, och kanske ofrivillig, förmåga att fånga det moderna samhällets alla paradoxer. 
I motsats till vad många tror skriver Raymond Chandler varken rakt eller enkelt. Ryktet om hans hårdkokta och sparsmakade stil är kraftigt överdrivet. Nej, hans romaner är snarare snåriga och svåröverskådliga stycken än snabbkonsumerad kiosklitteratur. De bygger mer på stämning än på intrig. 
Redan de första raderna i den första romanen anger tonen: 
”Klockan var ungefär elva på förmiddagen. Det var i mitten av oktober. Solen sken inte och en ridå av strilande regn syntes mot bergssluttningarnas skarpa konturer. Jag hade blå kostym, mörkblå skjorta, slips och snobbnäsduk, svarta skor, svarta yllestrumpor med mörkblå stickning. Jag var snygg, proper, rakad och nykter och jag kände mig ovanligt styv i korken. Jag var precis allting som en välklädd privatdeckare bör vara.” 
Sju romaner blev det till slut, alla skrivna ur Philip Marlowes perspektiv. Det är subjektiva berättelser utan någon ambition att berätta hela sanningen. 

Romanerna är påfallande lika, som om de egentligen bara är variationer på ett och samma tema. De är uppbyggda kring ett simpelt uppdrag för Philip Marlowe, ett fall, som snabbt blir komplicerat och nästintill omöjligt att överblicka. Philip Marlowe jagar fram och tillbaka över Los Angeles i jakt på sanningen, men allt blir bara mer och mer svårbegripligt för varje nytt stopp. Här finns inga enkla svar, inga oskyldiga offer och inga onda förbrytare, bara människor som är mer eller mindre korrumperade av ett system som förvandlar alla till hänsynslösa egoister. 

Ju längre in i romanerna man tränger desto mer fragmentarisk framstår världen. 
Det är mycket möjligt att Raymond Chandlers säregna stil uppstod av en slump. Hans skrivprocess var komplicerad och trög. Det kunde ta månader att färdigställa en kort text. 
För att underlätta sitt arbete kannibaliserade han på sitt eget skrivande. Han klippte och klistrade. Framför allt utnyttjade han sina egna noveller från trettiotalet som underlag när han skrev sina romaner. 

Resultatet blev en sorts kollage; scen las till scen utan några givna samband. Vissa trådar lämnades lösa. Inte ens han själv visste alltid hur historierna hängde ihop. 
Den som önskar sig en rak story och en ordentlig upplösning vänder sig alltså med fördel någon annanstans. Här finns egentligen rätt lite för den vanlige deckarfantasten, även om Raymond Chandler räknas som en föregångare, och även om Philip Marlowe snubblar över lik vart han än vänder sig. Nej, Raymond Chandler skrev inte för att underhålla – han skrev för att förstå. Med Philip Marlowes hjälp försökte han undersöka samhället omkring sig. Han ville få syn på Los Angeles och USA. 

Men han lyckades aldrig skriva fram någon heltäckande bild. Förmodligen av den enkla anledningen att världen runt honom inte gick att reducera till en enskild och rak berättelse. 
Omedvetet tog sig det senmoderna samhällets oöverskådlighet och motsägelsefullhet in i hans romaner. De blev lapptäcken just för att världen var, och är, ett lapptäcke. 
Kanske kan man säga att Raymond Chandlers tillkortakommande som intrigskapare blev hans största tillgång som författare. I dag är det just det fragmentariska som gör honom värd att läsa.