Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Rasismen går igen

Vad gör ord som ”folk” och ”blodsband” i telegram från TT? Mattias Hagberg skriver om hur den vetenskapliga rasismens språkbruk sprids.

Nyligen landade ett märkligt nyhetstelegram i min dator. Under rubriken ”Judar närmare släkt än man tidigare trott” berättade Roland Johansson, vetenskapsreporter på TT, om ny forskning som visar att världens judar inte bara förenas av sin religion, utan även av sina gener. I texten kunde man bland annat läsa att det länge debatterats om judar verkligen är ett ”folk”, förenat av ”blodsband”, eller om de bara är en disparat samling människor som i huvudsak har sin tro gemensamt. Denna fråga hade nu alltså enligt reportern fått sitt svar.

Blodsband? Folk? Begreppen bär på en tung historia. Rasism. Övergrepp. Massmord. Hur hade de kunnat smyga sig in i ett nyhetstelegram från TT? Varför drog ingen i nödbromsen?

Det är inte första gången Roland Johansson och TT oreflekterat och okritiskt ger spridning åt forskning som uppenbart rör sig i grumliga vatten. Redan 2010 rapporterade Roland Johansson om genetiska undersökningar av den judiska folkstammen. Då som nu publicerades hans telegram av många stora tidningar och plockades senare upp av mindre sympatiska skribenter och debattörer i nätets undervegetation.

Så vad handlar det om? Hur kommer det sig att ord, begrepp och tänkesätt som varit bannlysta från offentligheten sedan nazismens sammanbrott åter tas upp i finrummet?

För att förstå detta måste vi ta oss tillbaka till 1994. Då landade en monumental studie, tjock som flera telefonkataloger, på redaktionerna hos världens vetenskapliga tidskrifter. Det var den italienske genetikern och Stanfordforskaren Luigi Luca Cavalli-Sforzas magnum opus – History and geography of human genes – en sammanställning av flera decennier av forskning kring gener, geografi och folkslag. I boken sammanfattades ett helt nytt forskningsfält, genetic geography, genetisk geografi, för första gången. Sedan dess har otaliga studier i ämnet publicerats – framför allt artiklar i prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter skrivna av genetiker som lärts upp av Luigi Luca Cavalli-Sforza.

För två år sedan kom exempelvis två stora studier med undersökningar av DNA hos judar och andra folkgrupper; den ena publicerad i Nature och den andra i The american journal of human genetics. Båda studierna slog fast att judar över hela världen är besläktade med varandra och att olika grupper av judar är mer släkt med varandra än med andra ”folkgrupper”. Och tidigare i år publicerade forskare från Albert Einstein College of Medicine i New York liknande resultat i tidskriften Proceedings of the Academy of Sciences.

Det är dessa, och andra liknande studier, som Roland Johansson på TT skrivit om när ord som blodsband och folk tagit plats i nyhetstelegrammen.

Det är som om den vetenskapliga rasismen går igen, som om forskare och journalister håller på att glömma vad som hände förra gången vi klumpade samman människor i biologiskt urskiljbara grupper.

Vad det handlar om är samma intellektuella tankevurpa som när rasbiologin växte fram under 1800-talet och det tidiga 1900-talet; en sammanblandning av kulturell identitet med ett biologiskt essenstänkande.

Själva principen för den här forskningen är tämligen enkel och oproblematisk. Alla människors DNA är i stort sett lika. Men alla människors DNA är också olika. Vi skiljer oss alltid lite från varandra. Samtidigt är vi alltid mer lika nära släktingar än avlägsna släktingar. Genom att jämföra DNA kan forskare alltså avläsa hur nära eller avlägsna släktingar vi är.

Så långt inga problem. Dessa tankar om släktskap och genetik är närmast barnsligt självklara. Problemen uppstår i nästa steg, när genetiken används för att studera hela grupper av människor, deras släktskap och deras historia.

Tanken är att likheter i genetisk arvsmassa signalerar gemensamt ursprung, medan skillnader indikerar historisk distans.

För att forskarna skall kunna säga något väsentligt, något som går att generalisera, måste de klumpa samman människor på något sätt. För att se skillnader behöver forskarna kategorier. Och i sin jakt på kategorier har de fallit i den rasistiska fällan.

I studier skrivna av genetiska geografer vimlar det av begrepp som européer, afrikaner, asiater, judar, samer, basker och så vidare. Det är som om de inte förstått att begreppet folk är en kulturell uppfinning från sjuttonhundratalet. Det är som om de fortfarande tror att etniska grupper förenas av såväl kultur som biologi, som om det judiska, samiska, svenska eller franska är något evigt, något som är nedlagt i våra gener.

Men etnicitet – eller folk om man så vill – är aldrig någon essens, det är en process, en social konstruktion, något som ständigt förändras och utvecklas.

Att välrenommerade forskare använder sig av rasismens språkbruk är skrämmande. Att tunga vetenskapliga tidskrifter ger spridning åt denna forskning är pinsamt. Och att svenska journalister oreflekterat och okritiskt använder sig av ord som folk och blodsband är inget annat än tjänstefel. Dessa ord hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.