Ransom Riggs | Spökstaden

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Med Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2011) invigde amerikanen Ransom Riggs en mycket stor läsekrets i ett universum av märkligheter. Utgångspunkten är visserligen vår egen värld med en mobbad tonårskille från Florida som berättare. Fast här finns också de besynnerliga, utrustade med diverse avvikande egenskaper som trotsar naturlagarna. De flesta av dem är barn, eller förefaller i varje fall vara det. I själva verket kan de vara uråldriga, men fastlåsta i en konstgjord barndom där de skyddas av visa kvinnor som har makt att skapa dolda tidsfickor.

Spökstaden tar vid exakt där läsaren lämnades med andan i halsen. Året är 1940 och barnen har just bombats ur sitt gömsle i tiden och är tvungna att konfrontera krigets fasor. Dessutom jagas de av ondskefulla väsen som vill förtära deras kroppar och själar för att förlänga sina liv.

ANNONS

Det blir minst lika sällsamt och nervkittlande som i första romanen. Till den förhöjda atmosfären bidrar i hög grad alla autentiska gamla fotografier som författaren funnit på loppmarknader och hos andra samlare. Berättelsen befinner sig i en dynamisk dialog med bilderna som ofta förankras rätt löst och därför ger rymd åt läsarens egna funderingar. En av mina favoriter visar ett högt torn av järnvägssyllar, format som en gigantisk spettkaka, med en liten stuga tronande på toppen. Vem bodde där och varför?

”Vissa sanningar uttrycks bäst i mytens form”, hävdar en av bokens häftigaste gestalter, den piprökande hunden Addison (som finns dokumenterad på bild). Och den här hjältesagan öppnar sig verkligen för allegoriska tolkningar. Hur det slutar vet vi fortfarande inte. Ransom Riggs lär ha en ansenlig samling fotografier.

ANNONS