Per Alexanderson, numera underhållningschef på Liseberg, var 1991 festivalgeneral på Hultsfredsfestivalen. Det var inte bara första året som festivalen sålde ut, med 20 000 besökare, men också året då Sven-Ingvars gjorde en succéspelning på festivalens största scen. Konserten skulle komma att innebära en enorm nytändning för orkestern som senare gjorde flera krogshower och samarbetade med etablerade låtskrivare från pop- och rockvärlden.
- På den tiden körde vi inte bara festivalen utan drev även Folkets park i Hultsfred. Så vi brukade boka Sven-Ingvars som dansband. Men så på något planeringsmöte kom idén upp om att de väl lika gärna kunde spela på festivalen, på Hawaii-scenen, minns Per Alexanderson och fortsätter.
- De hade ju en enorm låtskatt och så fort vi gick ut med nyheten blev det ett jättepådrag i media. Sven-Ingvars visade sig ha kultstatus och verkligen alla kunde deras låtar. Så även om det var oväntat var det egentligen ingen chansning.
Kanske hade spelningen ändå inte blivit av om det inte varit för en raggare som kallades "Laban".
- Det fanns ett litet gäng raggare kvar i Hultsfred på den tiden, de kom på alla spelningar vi hade i folkparken. De var liksom glada bara det hände något i samhället, vad som helst. Annars åkte de mest runt i sina bilar och körde Ramones, 50-talsrock... och Sven-Ingvars på stereon.
- Speciellt en kille, Laban, älskade Sven-Ingvars och tjatade jämnt om att vi skulle ta dem till festivalen.
Vad minns du av Sven-Erik Magnusson reaktioner i samband med spelningen?
- Han var nog lite chockad som alla andra i bandet. De var inte beredda på gensvaret och blev väldigt glada. Överhuvudtaget var de väldigt ödmjuka.
- Sven-Ingvars hade inte världens längsta rider om man säger så. De var vana vid kaffe och en ostmacka i logen. Men eftersom det var augusti hade vi fixat svenska kräftor efter giget, det var uppskattat.
