Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Redaktör. Journalisten och författaren Augustin Erba är redaktör för antologin. Bild: Sandra Löv

Radikalt om mörka pappaberättelser

I antologin Till min son delar tretton manliga skribenter med sig av livsvisdomar och om relationen till sina egna pappor. Mats Kolmisoppi läser en nödvändig uppgörelse med den tysta mansrollen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Antologi

Augustin Erba (red)

Till min son

Forum

Lär dig att läsa av människor. Akta dig för lögnen. Lyssna inåt. Ansträng dig för att göra andra lyckliga. Läs litteratur. Rösta aldrig på moderaterna. Var inte lat. Men framför allt: bli bättre än jag. Bli den som äntligen bryter tystnaden i familjen.

Antologin Till min son är fylld av kärlek och livsråd, vissa mer förnumstiga än andra, men den präglas också av djupa sår som vittnar om manlig oförmåga. Författaren och journalisten Augustin Erba har mellan pärmarna samlat texter av tretton skribenter som generöst delar med sig av sina erfarenheter i egenskap av män, söner och pappor.

Här finns skribenter som med lätthet vidareförmedlar visdom över generationsgränserna. Theodor Kallifatides tecknar ett kärleksfullt porträtt av sin egen far, Kalle Lind skriver underhållande om vikten av att hålla kuken i styr och gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom är rörande i sin självklara faderskärlek, inte minst när han i tillägg till moraliska rättesnören ger sina barn receptet på kroppkakor.

Men det är de mörkare berättelserna, de om svek och skam som gör djupast intryck.

Hur blir man en god far när man själv ingen haft?

Männen som talar – Kristian Lundberg, Stefan Ahnhem, Baker Karim, Olof Lundh – namnen är fler än på de lyckligas lista, gör sitt bästa för att inte bli som sina frånvarande eller stumma fäder. Men den som har lärt sig att tiga har långt till orden och den som har förnekats av sin egen far måste mödosamt bygga upp fadersrollen på egen hand.

LÄS MER: Theodor Kallifatides går i Homeros fotspår

Det är tungt att läsa om alla misslyckanden. Om självföraktet som leder till tanken att barnen kanske får det bättre med en annan far. Om ruelse och ånger inför alltför hårda barnuppfostringsmetoder. Om längtan efter den son som till slut fått nog och sagt upp kontakten.

Men det radikala och glädjande med dessa berättelser är att de bryter med den könsbundna tystnad som varit en så stark jordmån för eoner av fadersuppgörelser. Här talar fäderna äntligen, och de gör sitt bästa för att inte komma med bortförklaringar. Allt för att deras egna barn ska kunna se att de trots fädernas tillkortakommanden är älskade. Det är därför som den här antologin är absolut nödvändig läsning, lika mycket för söner som för fäder.