Den enkla förklaringen till Estrid Ericsons återvunna popularitet i dagens postmoderna inredningsvärld är naturligtvis hennes unika förmåga till stilblandning. Ericson uttryckte det som att ”atmosfären” i hemmet var det centrala och detta förmedlas tydligt i Röhsska museets inspirerande version av utställningen Estrid Ericson – Mistress of Modern. Jag rör mig långsamt mellan de olika miljöerna och fascineras av hur det enstaka, disparata föremålet på något sätt ändå tycks hitta sin självklara plats i helheten, oavsett material, form eller färg. Museets val att visa utställningen i Wermstedthallen bidrar naturligtvis till det starka intrycket eftersom Josef Frank gärna såg vita väggar som bakgrund till sin formgivning, men jag gläds också åt att man valt att, på 30-talsmanér, låta våd på våd av det diskreta Primavera-mönstret täcka större delen av fondväggen. Det ger utställningen en ombonad känsla och ett oväntat lugn trots det föremålsrika innehållet.
Till skillnad från stockholmsversionen av Mistress of Modern lägger man på Röhsska museet relativt liten vikt vid Estrid Ericson som formgivare, liksom vid hennes tidiga insats för kvinnligt entreprenörskap i Sverige i och med att hon startade Firma Svenskt Tenn 1924. Detta beror på att man går väl snabbt förbi företagets tidiga verksamhetsår, men jag imponeras icke desto mindre av Ericsons egna tennföremål eftersom de vittnar om en unik skaparkraft med en tydlig förankring i historiskt formspråk och som därmed ställer sig helt vid sidan av den svenska funktionalismens dogmer. I en av vitrinerna finns en hylla med tennaskar med lock av onyx och knoppar av jade eller ädelträ. Man ser tydligt att träets och mineralernas organiska form liksom har tämjt funktionalismens krav på stramhet i formen. I dessa syns också en tydlig dialog med äldre föremål från övriga Europa, liksom från Främre Asien och Östasien. Den antika kinesiska ingefärskruka som Ericson 1928 förser med tillägg i tenn i form av bland annat ett rytande lejon är i det sammanhanget högst intressant, liksom hennes oförskräckta sätt att placera en japansk netsuke på locket till ett av sina tennskrin. Det är just denna dialog med äldre, global formhistoria som både utgör förutsättningen för det besjälade samarbetet med Josef Frank och det bestående internationella intresset för Svenskt Tenns formgivning. Den har ingen ålder utan återkommer ständigt i inredningssammanhang.
Det personliga mötet med Estrid Ericsons estetik skapas i utställningen genom att man delvis utgår från hennes privata sfär och bygger upp miljöer som hon levde i, däribland hennes man sjökaptenens eget sovrum Kajutan i bostaden Tolvekarna, samt soffgruppen framför den öppna spisen. Här tycker jag mig se ett förhållningssätt som inte handlar om att möblera ett rum eller ett hem en gång för alla och att allting sedan slängs ut för att fyllas på med nytt, utan tanken är snarare att både behålla och fylla på med nya föremål. Att söka stilblandningen, helt enkelt. Detta perspektiv på formgivning återspeglas speciellt i Franks textila mönster som trots att de skiljer sig åt så markant, ändå alltid passar ihop när de sätts samman. I utställningen framgår också tydligt hur Ericsons generösa inställning till vackra föremål går hand i hand med Franks förkärlek för vitrinskåp som alltså kan ses som en modern variant av renässansens kuriosakabinett. Den medvetna oordningen i dem avspeglar snarare Ericsons strävan efter att skapa den rätta ”atmosfären” än en önskan att redovisa sitt innehav.
Den andra utställningstråden tar avstamp i Ericsons olika dukade bord och jag blir speciellt förtjust i de måltidsstilleben som visas i de små vitrinerna jämte den stora bordsdukningen. Här finns en tydlig inspiration till hur man kan duka fint både för en person, men också för många. Strax intill kan besökaren se fotodokumentationen av Estrid Ericsons första utställning av middagsbord i butiken på Strandvägen 1933, som hon kallade Det dukade bordet. Den gjordes strax före Josef Franks tillträde som konstnärlig chef på Svenskt Tenn och innehåller därför inga mönsterkompositioner av hans hand, utan enbart hans möbelformgivning eftersom det samarbetet redan hade inletts. Röhsska museet hade dock introducerat Estrid Ericson och Firma Svenskt Tenn för sina besökare redan 1925, direkt efter de viktiga framgångarna på Art Déco-utställningen i Paris och de tennföremål som då köptes in till samlingen syns strax intill. Röhsskas version av Mistress of Modern präglas därmed dels av den fördjupning man kan göra genom att koppla ett utställningsmaterial till den egna samlingen, men också av att man har lyckats hitta den rätta ”atmosfären” i utställningsscenografin.
.
Ämnet
Röhsska museet presenterar Estrid Ericson (1894–1981), Svenskt Tenns grundare. Estrid Ericson förde samman modernismens enkelhet med generöst mönstrade textiler och udda prydnadsföremål. Hon blandade friskt mellan nytt och gammalt och fyllde rummen med utvalda föremål från jordens alla hörn och väckte internationell genklang. 1939 kallades hon för Mistress of Modern i den amerikanska tidskriften House and Garden.
Skribenten
Boel Ulfsdotter är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast utställningen Fashion & Fabric på Designmuseet i Köpenhamn.
